Fy f-n för Stockholm!

I juni går mitt sjukbidrag ut och därför har nu försäkringskassan vaknat till liv efter nästan två års tystnad. Två år då jag lika gärna kunde varit "förlorad" för all framtid vad gäller arbetslivet. Både fysiskt och psykiskt. Men jag har ingen önskan att långsamt äta och dö av inaktivitet i min soffa. Trots tappra försök att ta död på mina lungor med hjälp av cigaretter. Något jag visste att jag skulle göra, om jag inte hittade någon eller något som kunde ge mej en spark där bak. Fysiskt eller psykiskt. Därför blev jag med hund.

Handläggaren på försäkringskassan blev förskräckt över att inget hänt under dessa år. Själv är jag inte förvånad. För de går själva på knäna, handläggare och alla de andra stackars krakarna som sitter längst ner i hierarkin. Och tampas med samma problem som de ska handlägga.
Handläggaren klurade en stund och bestämde sej för att skicka mej till den Stora Staden. En allmänläkare på en vårdcentral har sällan vare sej tiden eller kunskapen att på max 10 min bedöma om en patient är arbetsför eller ej.

Så det var bara att snällt be grannen utfodra kattmenageriet Tack Lena! och lämpa en översexuell byracka till min mor. Löptikar i grannskapet...

Det var ett gråmulet Stockholm som mötte mej, när jag klev av vid centralstationen. Med en lapp i handen trasslade jag mej på söndagseftermiddagen hem till Sunny. som också skriver här på Sourze. Hon hade vänligheten att låta mej sova över mellan söndag - måndag. Så jag slapp kliva upp mitt i natten för att befinna mej i Stockholm till nio på måndagsmorgonen.

Den första i Sunnys familj jag mötte var Bamse, som gör skäl för sitt namn. En ståtlig S:t Bernardsherre i sina bästa år. Och trots enorma mungipor har stora problem med att behålla saliven i sin mun...

Jag hade funderingar på att bli kvar hos Sunny under de nätter jag skulle tillbringa i Stockholm, men är glad att jag inte gjorde det. Sunny och hennes familj, oberoende av antalet ben var en trevlig bekantskap. Och kommer säker ta mej tid att hälsa på igen, men resan tillbaks in till Stockholm på måndag morgon. Fy f-n för att bo i Stockholm! Fulla bussar och stressade människor på väg till t-banan. Konstigt att inte fler kastar sej framför tågen.

Efter att ha frågat mej fram hittade jag till stället jag skulle vara på. Där fanns läkare, massör, naprapat, ortoped, beteendevetare och psykolog. Eller vad det nu var för titel på hjärnskrynklaren. Har inte någon större erfarenhet av dem, men ju högre utbildning de verkar ha, desto knepigare verkar de bli. Frågan är om det är jobbet som gör dem sådana eller om de söker sej till jobbet för att de är sådana... Mellan behandlingar och undersökningar skulle vi promenera, ha avslappningsövningar och måla. Med hjälp av två handledare.

De flesta som hamnar där majoriteten är kvinnor, med s.k. lågstatusyrken har aldrig målat och många känner sej bortkomna med en pensel i handen. Men det är en bra form av terapi, allt enligt vetenskapen och den fungerar. Meningen är inte heller att man ska åstadkomma några mästerverk i klass med Picasso eller Carl Larsson.
Samtliga anställda är kompetenta, trevliga och är bra att ha och göra med.

Efter första dagen fick vi följa med några "gamlingar" till hotellet vi skulle övernatta på. Vi var tre nykomlingar den dagen. Med varsitt kuvert i bagaget, innehållande ett frågeformulär och fyra tussar bomull. Som skulle stoppas i munnen, dränkas i saliv Bamse skulle knappast haft problem med detta och lämnas på analys, för att mäta halten av någon kemisk substans.

Hotellet blev en överraskning. Har aldrig bott så flott i hela mitt liv förut. Med telefon, träsits och badkar på toaletten och strykjärn bräda. Minibar, tv och telefon på rummet är däremot nästan standard idag. Mycke att välja på till frukost.

Maten fick vi däremot äta i en restaurang som låg närmare vår målarateljé. Men det var bara övernattare som fick matbiljetter. De andra fick ordna maten på annat sätt. Något jag tyckte var allt annat än rätt. För vem hinner hem för att äta lunch på en timme till någon förort?

Efter diverse undersökningar fick de två andra nykomlingarna besked om att de hittat fysiska orsaker till deras smärtor och problem. Men visst skulle de kunna jobba. Den ena som värdinna och den andra kunde ju använda högerhanden att svara i telefonen. Värdinnan och Fröken Höger... På mej hittade man inget konkret fysiskt och inte ansågs jag psykiskt sjuk heller. Fast hur säker kan man vara på det, med tanke på vad det är för knepiga typer som ibland bedömer detta...

Hela kalaset kostade cirka 90 000 kr. Skattepengar som går till ett privatägt företag och som troligtvis även gör en hyfsad vinst på det hela. Pengar som säkerligen skulle kunna användas på samma sätt, i Landstingets regi och räcka till fler än de gör nu. Eller ges till oss direkt, så vi kan starta sexlinjer, eftersom vi tydligen duger till att hantera telefoner...

Slutresultatet har jag ännu inte fått, men misstänker att jag kommer bara att bli förflyttad från en statistikgrupp till en annan; de arbetslösa. Där den enda skillnaden för min del blir ännu sämre ekonomi. Finns det några rika grevar, utan släktingar, hör av er...

Till sist: Stockholm är en vacker, underbar stad; Gamla Stans trånga gränder, vattnet. Allt. Och sista dagen fann jag en cd jag letat efter länge. Tack Stockholm för en trevlig vecka!

Av Ilona Betula 29 feb 2004 20:32