Portad på Konsum

Den här krönikan tillkom efter ett vanligt försök att handla mat i vår egen kvartersbutik i en söderförort till Stockholm. Det banalaste av företag.

Under ett långt liv har vi trott på själva idén bakom Konsum, livskamraten och jag. Det lilla kollektiv där vi bor har alltid handlat på Konsum om vi haft tillfälle.
Tills för några år sedan var det där med att handla ingenting besvärligt. Vi satte oss bara i bilen och drog i väg! Idag är livet mera komplicerat och jag tänker försöka beskriva hur. Inte för att vi är ute efter medlidande för vi har det bättre än de allra flesta pensionärer i landet, men för att förklara.

Hösten 2002 fick min livskamrat en allvarlig stroke vilket i ett slag förändrade våra liv. Att han klarade sig är ett mirakel men han fick grav afasi. Då han dessutom lider av sjukdomen Kol vilket innebär starkt nedsatt lungfunktionoch fyller 80 år nästa gång och jag själv är sjukpensionär sedan länge är det naturligt att vi inte alla dagar klarar av att ta oss ut till fots. Mycket mindre till affären. Vi har därför varit så glada för vår Konsum där vi handlat i alla år vi flyttade hit 1975 eftersom varje bilresa till bank etc numera måste planeras och utförs med färdtjänst.
Själv kör jag tyvärr inte bil. Jag har fått börja sköta själva betalningmomentet, men då jag ser väldigt illa utan läsglasögon och inte vill orsaka kassakö betalar jag helst med sedlar och får växel tillbaka. De här sista 18 månaderna har det därför hänt att vi då fått för mycket växel hemma.

Förut åkte vi ju till banken och växlade in dem. Sista åren har vi då och då handlat för vår växel i konsum. Jag ställer mig normalt inte i en kassakö med en massa växel utan brukar säga till någon av de trevliga ungdomarna som arbetar där att vi ska handla och att de kan ta god tid på sig att räkna om de inte litar på min räkning, som jag ju gör hemma. Det har aldrig varit det minsta problem med detta förut, vill jag betona. Just de glada trevliga ungdomarna i butiken har gjort det till ett litet välkommet avbrott att ta sig ut och handla. Jag tror att det har hänt tre gånger förut så det är ingen vana jag har.

Jag har aldrig bett om att få växla utan om att få handla för mina mynt. När vi nu skulle handla i förra veckan hade vi tyvärr bara mynt, 600 kronor i bara mynt. Jag tog med mig 300 kr i räknade mynt och sade som vanligt till genast när jag kom in i butiken. Flickan J sade bryskt att:
- De där pengarna kan jag inte ta emot!
Vi blev nog lite handfallna båda två. Vi hade ju inga andra pengar med oss och behövde handla mat.
- Varför frågade jag
- Så mycket mynt får inte plats i vårt kassaskåp.
- 300kr
- Och så har vi inga sedlar att dela ut till våra kunder.
- Men vi vill ju inte ha sedlar utan handla?
- Förstår ni inte vad jag säger?
Nu i mycket brysk och nedlåtande ton vänd emot livskamraten som på grund av sin afasi inte kunde svara. Vill påpeka här att afasi betyder förlust av språket: Inte förståndet.

Min man ville dra mig med sig ut ur affären och menade att vi fick låta bli att handla. Jag sade nej. Vi behövde lunch och jag drog min vagn runt butiken. Eftersom min man mådde så dåligt tog jag bara det akuta och gick mot kassan. Där vägrar J ännu en gång att ta emot pengarna som nu fanns i tre märkta räknade plastpåsar.

Till slut ger hon mig motvilligt två hundralappar vilket jag inte vill ha. Jag vill betala mina varor och ger mig tillbaka den tredje påsen.

Jag blir rädd att summan kanske överstiger de där 200 som hon på nåder tänker låta oss handla för. Hon är mycket arg vid det här laget och jag ser att min man mår dåligt så jag ber att få tala med någon av de andra i butiken. Jag vet att de är väldigt hjälpsamma. Då säger flickan J att det är hon som är chef här och bestämmer över alla kassorna och att hon i så fall inte tänker låta "sin" personal att ta emot den tredje påsen!

Vid det här laget inser jag ju att hon till varje pris vill trakassera oss eftersom hon är rasande. Jag känner mig alldeles förkrossad. Hade jag varit ensam hade jag absolut krävt att få tala med någon annan, men jag insåg att livskamraten inte orkade stå på benen mer.

Jag häller då ut påsen med mynten i, lämnar mitt medlemskort kvar och förklarar för killen i kassan intill att ifall det fattas pengar får vi ta det sedan eftersom jag måste få hem min man.

I ett utsatt läge som detta reagerar man ibland väldigt starkt. Just oron för den käre som hindrar att man blir högljutt otrevlig gör att man känner sig både hjälplös och kränkt. Jag grät därhemma ett helt dygn. Nu har jag emellertid slutat gråta för nu är jag arg! Samtidigt undrar jag hur en sådan här situation kan uppstå? Mynt är giltiga pengar i hela landet och man kan handla för dem överallt.
Hade jag kommit in för att växla pengar har jag förståelse för att någon som är stressad snäser åt mig att gå till en bank även om jag VET att ingen av de andra anställda där nere skulle göra det ens då...

I det här fallet tycker tydligen flickan J att vi först ska gå hem utan varorna. Sedan beställa färdtjänst till närmaste bank Globen eller Högdalen för att vidare beställa och invänta färdtjänst tillbaka till konsum med tre ! hundralappar för att få handla vår mat! Måtte hon aldrig bli lika gammal och sjuk som min käre.

En logisk fråga blir ju om man kan handla för en tusenlapp i butiken ifråga? En femhundring? Då går det ju åt flera hundralappar än de här tre "som inte finns för att lämna ut till kunderna?" Jag reagerar på detta bemötandet av gamla sjuka medmänniskor och kan inte finna någon annan orsak än illvilja då vedebörande ju tänkte hindra även annan personal att hjälpa till.

Jag vet ju nu att hon ljög när hon kallade sig butikschef.
Alla kan ha en dålig dag men då kan man be om ursäkt. Själv vet jag nu att när man ibland lever under ständig krisberedskap vid allvarlig sjukdom, död etc kan man ibland ta ut sin frustration på den som råkar komma i vägen. Jag har ingen aning om huruvida flickan J mår dåligt eller inte. Men i sådana man väl säga förlåt efteråt?
Samtal till butiken har i alla fall inte lett till någon som helst ursäkt eller ens ett samtal tillbaka från butiskchefen. Pojken jag talade med var mycket vänlig men det är ju inte han som ska be om ursäkt.

Man talar om våldet runt krogarna i Stockholm i dag. Systemet med dörrvakter som godtyckligt bestämmer vem som får komma in och inte får vissa individer att känna sig så kränkta att de återkommer med vapen. Pensionärerna är ingen våldsam grupp ,bara långsamma och besvärliga. Jag undrar hur många flera av de gamla som råkat ut för liknande saker?
Om jag varit lika gammal själv. Hade jag orkat skriva detta då?

Jag kan se en lönsammare framtid för landets små konsumbutiker om de anskaffar en dörrvakt till grovsorteringen? Ungefär så här:

- Nej, nej tanten lilla. Med rullator kommer du inte förbi här.

Eller:

- Ledsen gubben men dina stela fingrar irriterar vår kassörska eftersom du fumlar så med mynten. Dig kan vi inte släppa in.
- Tänker du bara köpa snus och betala med en tusenlapp?
- Nej det går inte inte. Vi har inga hundralappar här att dela ut.

Tänk vilken skön och behaglig arbetsmiljö de anställda skulle få om de kunde få jobba i en affär utan besvärliga kunder?

Av Sunny Börjesson 27 jan 2004 12:35