Journalisternas självbild

Påståendet är inte mitt utan ett citat från journalisten, författaren, mm Göran Rosenbergs bok "Tankar om journalism". Många som yrkesmässigt eller på annat sätt varit i kontakt med journalister är nog benägna att hålla med. Antag att det finns en stor portion sanning i påståendet, vad beror det då på? Udda personer som söker sig dit? Felaktig utbildning? En kåranda som ger en sjuk självbild? Flathet från oss övriga? Eller kanske skulle många yrkeskårer ha samma beteende om det inte fanns någon som kontrollerade. Det som bla en fri press antas göra. Men vem kollar pressen? Ingen!

Det finns nog fog för att påstå att journalister som grupp avviker från den genomsnittlige svensken. Men det gör flera yrkesgrupper och det behöver i sig inte vara något problem. Men visst blir man undrande när det exvis gäller partisympatier. Göteborgs Universitet har under många år gjort undersökningar om journalisters partisympatier. 1999 var sympatierna för v 31, mp 10 och s 27. Sympatierna för regeringen och dess stödpartier omfattades således av hela 68 av journalistkåren. När nu också de statliga TV- och radiobolagens utlandskorrespondenter öppet kallar sig statstjänstemän är det nog få demokratiska länder som kan uppvisa en sådan regimföljsamhet hos journalistkåren. Från en undersökning som gjordes 1980 bland Göteborgsjournalister framgår att många också ansåg att de inte borde göra avkall på sina politiska värderingar, utan tvärtom ge uttryck åt dem i sina journalistiska produkter. Det gällde även de som arbetade inom radio och TV. Skulle förvåna om den attityden ändrats 2004.

Andra avvikelser är utbildning. Åtminstone om man anser att journalister är att betrakta som en kvalificerad intellektuell yrkeskår. Enligt Journalistförbundet saknade för några år sedan ca 20 all form av utbildning utöver grundskola. Jag tror också att var och en som haft den minsta inblick i journalistutbildningen under 70- och 80 talen, inte med bästa vilja i världen, kan säga att den höll hög akademisk klass. Många av dessa elever är idag mediachefer. Journalistförbundet har heller aldrig varit särskilt förtjusta i vare sig utbildning eller forskning i journalistik. Tvärtom.

Skrå- och kårandan är stark bland journalister. Har Ni tänkt på att i princip alla mediaföretag har en journalist som chef. Någon annan duger inte. Det är kanske ett skäl till varför så många tidningar behöver presstöd. För vad är det som säger att man är bra chef bara för att man - förhoppningsvis - är bra journalist? Tänk om motsvarande skulle gälla alla andra branscher. Då vore vi tillbaka i ett skråväsende, fritt från impulser utifrån. Dessutom är ägarnas inflytande över vad som står i en dagstidning noll. Varje försök till påverkan möts med ett ramaskri. Ni förstår från vilka.

Varför blir man journalist? Frågar man journalisterna själva får man ofta svar av typen: rättspatos, bidra till en bättre värld, vara den lilla människans röst, jag lider för dom svaga och utsatta, vill sparka de som har makten i röven och liknande. Elakt skulle man kunna säga att omtanken för de svaga i samhället - åtminstone vad gäller kvällstidningarna - numera är begränsad till de som blir utslagna i Robinson. Men något ligger det naturligtvis i det. Är det bra att ha den sortens världsförbättrarideal som en del av sin yrkesroll? Har man då någon möjlighet, ens teoretiskt, att vara objektiv? Jag tror inte det. Är det inte också den typen av människor som lätt får en "självuppskattning som är grotesk och en självgodhet som är kvävande" Åsikterna är förutbestämda och avvikelser tolereras inte.

Ett exempel på den egna övertron är att många övertramp motiveras med den av journalisterna själva uppfunna termen "allmänhetens rätt". Det motiverar vilka intrång i privatlivet som helst vare sig det är makthavare eller privatpersoner. Uttolkarna av denna rätt är journalisterna själva. Man ser sig ofta själva som som en närmast officiell myndighetsperson. Göran Rosenberg skriver om detta på följande sätt."Allmänhetens rätt. Vad är det för rätt? Rätten att veta vad? Av vem? Om vem?"

Vilken annan yrkeskår kan ljuga utan att straffas på ett eller annat påtagligt sätt? Och vad värre är: alla vet att man gör det och det är inte ens förkastligt. Förutsatt att det stöder en viss uppfattning och säljer, förstås. Däremot är samma yrkeskår mycket upprörd om andra skulle ertappas med ens en antydan till osanning.

Antag att man tycker det här är ett problem. Finns det något man kan göra? Nej, inte särskilt mycket faktiskt! Därför att grunden till den skeva självbilden beror i huvudsak på det enkla faktum att det inte finns någon korrigerade kraft. Jag tror de flesta yrkesgrupper skulle utveckla liknande beteenden om det inte funnits motkrafter i form av lagstiftning och ekonomiska konsekvenser - samt inte att förglömma - en fri press. Problemet är att lämpliga motkrafter för usel journalistik i ett demokratiskt samhälle är svåra att finna. Varje ingrepp mot en fri press tenderar att skapa fler nackdelar än fördelar. Visst kan man tänka sig högre och kännbarare skadestånd till företag och personer som blivit grovt kränkta, bättre utbildning, etik och moralregler, breddad rekrytering mm. Men det är ändå bara krusningar på ytan.

Bästa sättet att bekämpa vad man tycker är dålig journalistik är att inte köpa sådana tidningar eller se sådan TV. Men enligt min högst subjektiva uppfattning tycks trenden dock vara det motsatta. Så någon ändring är inte att förvänta. Särskilt så länge det är ytterst få svenskar - till skillnad från västvärlden i övrigt - som efterfrågar tidskrifter och dagstidningar av hög kvalité. Gjorde vi det skulle sådana också finnas och utgöra åtminstone ett alternativ!

Av Lars Nilsson 26 jan 2004 13:03