Fördomar grundlägger vansinnesdåd?

Jag har med intresse följt rättegången mot Anna Lindhs baneman och jag tänkte bibringa min funderingar ur ett beroendeperspektiv. Inte för att ta ställning i skuldfrågan utan enbart för att bibringa de reflektioner jag gjort när jag lyssnat på mediarapporteringen.

För att visa svårigheten hänvisar jag till Länk: petitiononline.com . Det är en skrivelse undertecknad av mer än 1000 personer, från olika länder, men med ett gemensamt. De är alla drabbade av bensodiazepiner. Kommentarer finns på: Länk: petitiononline.com

En läkare som fungerade som expertkommentator i radions P1 använde uttrycket "Shoppa runt efter läkemedel". Det avsåg personer som hade flera olika läkare. Som jag uppfattade det så menade han att de enbart var ute efter läkemedel i missbrukssyfte.

Jag tror det är en vanlig uppfattning. Det smyger sig in en uppfattning att dessa människor har sig själva att skylla och att de utgör en grupp med en viss personlighet. Om jag översätter detta till min egen situation så förstod jag inte att jag hade blivit beroende. När jag väl kom till insikt så var det en chockartad upplevelse. Äntligen fick jag ett svar på varför jag mådde dåligt. Jag gick aldrig till mer än en läkare, men det kan, som jag ser det, bero på att jag hade en låg kapacitet att metabolisera läkemedel. När jag tittar bakåt ser jag att jag gjorde vissa saker som jag kan se först sedan jag blev fri från medicinen och efter det att abstinensreaktionen hade lagt sig.

Det jag tänker på är den skamkänsla som smög sig på och som gjorde att jag inte gärna ville lösa ut preparaten på hemortens apotek. Jag försökte ta mindre än ordinerat i avsikt att bygga upp en buffert. Jag inser idag att jag också kunde ha hamnat i en karusell med flera läkare inblandade om jag ordinerats ett mer kortidsverkande preparat eller om kroppen hade sökt efter en högre dos.
Man kan lägga till en annan aspekt. Det gäller den symtombild som kan uppstå om man blivit beroende av bensodiazepiner. Jag förstår idag att värken i ansiktet var abstinens. Den blev närmast outhärdlig under en period i början av abstinensprocessen men då hade jag kommit till insikt om att det var tabletterna som var roten till det onda.

Under tabletttiden förstod jag, som sagt, inte. Ingen annan heller förstod att det lilla dosen kunde skapa några problem. Det medförde åtskilliga besök hos läkare och tandläkare. Spolningar och röntgen av bihålor utan att man hittade något fel. Jag drog ut två helt friska tänder och slipade ner ytterligare två för att montera en brygga som ersättning för de utdragna tänderna. Helt i onödan för värken försvann ändå inte. Till detta kan jag lägga en oförklarlig oro och de närmast ständiga prostataproblemen. Allt har försvunnit efter det jag satte ut bensodiazepinerna.

Socialstyrelsen jagar så kallade överförskrivande läkare men kan inte gå till grunden med problemen. Nästan alla läkare har väl idag minskat sin förskrivning men ändå tillkommer nya offer. Det finns anvisningar om att bensodiazepiner skall användas med försiktighet och under maximalt fyra veckor men det finns inga regler för hur lång tid det skall förflyta innan man kan prova under ytterligare en fyraveckorsperiod. Detta skall ställas mot människors berättelser att de har provat bensodiazepiner både en och två gånger utan problem. Plötsligt har de upplevt att de kört fast. Ytterligare en faktor är den så kallade smekmånadsfasen där abstinensreaktionen kommer långt efter det att preparaten satts ut. Man kopplar då inte längre samman problemen med den tidigare medicineringen. Hur många är inte dessa människor som snurrar ut och in på akutmottagningar utan att man hittar något fel på dem. Inombords känns det som att man håller på att dö men testerna visar inget.

Hemska tanke om det visar sig vara så att Anna Lindhs baneman etablerat ett läkemedelsberoende i kontakt med sjukvården. Stod upp till försvar för sin mor när hon misshandlades av fadern och dömdes därför till vård inom psykiatrin. Det verkar ju både rimligt och humant att det kan ordineras lugnande medel i ett sådant läge. Vad händer om beroende uppstår samtidigt som läkarkåren inte är riktigt medveten om de problem som kan uppstå. Man vill inte riskera kritik från Socialstyrelsen för en alltför slapp förskrivning. Patienten kan då tvingas in i en vandring mellan olika läkare för att motverka olika symtom. Patienten vet inget om beroende men har noterat att en viss medicin hjälper mot de symtom han/hon upplever. Ett stadie av "Shoppa runt efter läkemedel" har uppstått. Jag tycker det verkar ganska mänskligt att bete sig på det viset. Situationen borde inte få uppstå men gör det ändå på grund av okunskap. Rädslan tar ett strupgrepp på patienten och är ju bland de svåraste och mest långdragna symtomen. Katastroftankarna hör ihop med rädslan och gör det ännu värre.

Om man inte är mottaglig för information om abstinensbesvär när man etablerat ett beroende. Vad händer då? Om man inte orkar stå ut med en symtombild som kan pågå under lång tid. Vad händer då? Om man inte får information? Om man möter läkare som förnekar att beroende kan uppstå i låga doser. Om man möter läkare som menar att man måste äta "benso" för en ångestsjukdom samtidigt som man metaboliserar snabbare än genomsnittet, vad händer då när man man vet att abstinensbesvär kan bli svårare än ursprungsångesten. Skall patienten då bara stå ut med detta eller är det en ingång till en legitim blandning av olika preparat.

De flesta är väl idag överens om att bensodiazepiner kan skapa en försämrad hjärnfunktion, "cognitive impairment". Överblicken blir väl då inte precis den rätta. Tvångstankar kan uppstå och blandas ihop med känslor av ångest och panik. Man kan uppvisa starka tecken på rastlöshet men även på aggressivitet. Vilken vård möter då en människa som ingen egentligen vill hjälpa. Patienten hänvisas runt i vårdapparten i sitt sökande för att få lite lugn och ro. Hjälpen blir mycket tveksam och det skrivs ut lite benso här och lite där. Det hjälper lite för stunden men sedan är patienten igång med än värre abstinensreaktioner. Det kan värka som migrän, det sticka och bränna i hela kroppen, ångesten kan bli så hög så patienten själv tror att den är på väg att tappa förståndet. Stubinen är helt borta och patienten kan reagera explosivt. Vad gör patienten i sitt sökande?? Hur förväntas han/hon reagera?

Hemska tanke men kan det vara så att samhället självt skapar illdåd i sitt oförstånd att handskas med biverkningar orsakade av psykofarmaka. Mattias Flink var i kontakt med psykvården, mannen som slogs med spett likaså, galningen som körde bil i Gamla Stan var under vård liksom mannen som mördade ett barn i Arvika. Anna Lindhs baneman likaså och allt tyder ju, enligt media, på att legala ordinerade droger fanns med i bilden i samtliga fall.
Hoppas inte att Anna Lindh dog i onödan utan att samhället börjar vakna upp för att notera att även de legala drogerna kan ställa till svåra oönskade problem. Både för individen och för samhället runt omkring.

Man skulle kanske tro att jag skulle förespråka att människor skulle fortsätta med medicinerna om de etablerat ett beroende. Det kanske är det mest humana för vissa äldre människor men framför allt måste man ju börja informera drabbade människor om hur de kan reagera när blodkoncentrationen varierar och att det kan vara förenat med fara att sätta ut preparaten momentant.

Det måste till resurser och framför allt måste kunskapen spridas inom vården att abstinensbesvären kan bli mycket omfattande och mycket långdragna. Det viktigaste av allt är väl att ta reda på vem som riskerar att drabbas av ett läkemedelsberoende redan innan den första ordinationen och därmed förhindra att beroende uppstår. Som jag ser det är beroendet mycket mera riskfyllt än vad man hittills trott. För såväl den drabbade som samhället. Det går inte att lämna en drabbad människa vind för våg då behovet om bekräftelse av symtombilden kan uppstå flera gånger om dagen. Det blir för mycket för en redan ansträngd hjärna att i närvaron av "cognitiv impairment" hålla isär begreppen. Jag menar inte alls att en drabbad människa behöver låsas in. Det jag menar är att de måste ha tillgång till telefonnumret till någon som ständigt kan bekräfta symtombilden och som kan förklara att symtombilden så småningom kommer att gå över. Inte en gång per månad utan kanske flera gånger om dagen. Det går inte att lägga över hela ansvaret på en människa vars hjärna inte fungerar riktigt som den skall. Hjärnan måste få tillfälle att helt läka ut.

Om inte personen klarar det själv måste det ske med en viss grad av tvång. Inte bara under två veckor utan kanske under många år. Det måste avgöras av hur lång tid det ar för människan att läka ut helt och hållet. Det viktigaste av allt är medmänsklighet, stöd och bekräftelse. Många menar att det är svårare att ta sig ur bensodiazepiner än ur heroin. Jag vet inte för jag har inte den erfarenheten. Det visar väl ändå att bensodiazepiner är ett mycket allvarligt problem där människor måste beredas hjälp. Tyvärr ser man istället hur avgiftningsresurser dras in. Samhället tar inte sitt ansvar för något man i många fall medverkat till att skapa. Vart tog medmänskligheten vägen? Människor dukar under. Illdåd skapas och planeras i legalt drogade hjärnor utan att någon riktigt ser sambanden.

Den som är intresserad av att lära mer om beroende ur den lilla drabbade människans perspektiv är välkommen att besöka min hemsida Länk: hem.passagen.se eller gå till bibliotektet och låna min bok Snärjd. Boken kom ut redan 1995 men är nog mer aktuell idag än någonsin.

En annan hemsida jag varmt kan rekommendera finns på Länk: benzo.org.uk . Sidan är nog världens mest omfattande och den drivs helt ideellt av den person i England som genom ett domstolsutslag fick skadestånd för sitt iatrogena läkemedelsberoende.

Av Ove Carlsson 23 jan 2004 13:31