En resa längs muren

Mitt inne på det område som enligt de internationella
överenskommelserna ska utgöra huvuddelen av en framtida palestinsk stat bygger Israel en mur, fyra gånger så lång som Berlinmuren och dubbelt så hög. Man stänger in städer i getton, skär av palestinier från deras mark och vatten och man ökar den desperation bland palestinier som ligger till grund för osäkerheten bland israeler. Att göra en resa längs muren är att möta människor som berövats allt, men som ändå vågar hoppas på motståndet, tro på icke-våldet och drömma om ett fritt Palestina.

I Qalqiliya möter jag till exempel Muhammed Quoba som är lokal koordinatör för den internationella solidaritetsrörelsen ISM. Med sitt axellånga mörka hår tror medborgarna i det konservativa Qalqiliya att han är indier eller mexican, men knappast palestinier. Denna lugna upprorsmakare berättar en sen kväll om sina år i fängelse och tortyren där efter att som ung tonåring kastat sten vid en den första intifadan, bara några veckor efter att den svenske utrikesministern Sten Andersson besökt ett flyktingläger och visat solidaritet med palestinierna. I flera år utsattes han den värsta behandling, idag tror han hårdnackat på icke-våldet och det civila motståndet och säger att det är vägen framåt. Hela Palestina är fyllt av den typen av historier, män och kvinnor som suttit i fängelse men som ändå försöker vägra att hata. När media bara förmedlar historier om palestinska extremister eller Sharons extremistiska politik är det lätt att missa dem, fredskämparna på båda sidor. Qalqiliya är helt inringat av den mur Israel sätter upp. Lantbrukarna kan inte ta sig till sitt land som istället blir obrukbart, vattnet sinar när vattentäkterna hamnat på andra sidan muren. Skolorna har svårt att driva undervisning då vissa elever och flera lärare bor på fel sida muren. Sjukhus likadant, på fel sida hamnar patienter, läkare och läkemedel. Ett sjukhus berättar att man på FN:s uppdrag ska serva 17000 flyktingar, men ingen av dem har möjlighet att ta sig in till sjukhuset innanför muren. En läkare med psykologi som inriktning siar att 85 procent av barnen behöver akut psykiatrisk hjälp. Hans egen dotter går på en skola intill muren som blivit tårgasad och beskjuten uppifrån kanten av muren som hämnd mot demonstrationer eller annat motstånd. Idag är hon stum och gömmer sig under köksbordet varje gång hon hör en bil med tung motor på vägen utanför.

I Jayyous möter jag två bröder som efter bästa förmåga försöker samla byn till gemensamma fredliga aktiviteter. En kväll visar man mig filmer från en sådan aktivitet för precis ett år sedan. Internationella aktivister protesterar tillsammans med israeler och palestinier mot byggandet av muren och filmen visar hur man skjuter skarpt mot stillastående demonstranter, knuffar en 70-årig
schweizisk aktivist i marken och griper den ena brodern. Inte trodde jag att jag skulle hamna i en likadan situation ett par dagar senare. Muren i Jayyous har skurit av en beduinfamilj från de övriga beduinerna i byn. Beduinfamiljen står utan arbete och mat och har tidigare varit försörjd av resten av byn. Nu är det omöjligt. Genom gallret fotar jag beduinernas hus till israeliska soldater dyker upp och ber mig gå från muren. Även om jag är innanför muren når min kameralins till andra sidan, menar man.

I Tulkarm besöker jag ett flyktingläger där armén fortfarande gör ständiga räder. Jag träffar frun till en man som blivit förståndshandikappad. Hennes båda söner har dött under det senaste året. Hennes 9-åring sköts i en biljardhall, hennes 17-åring på väg till jobbet. Till skillnad från andra uppgifter är det givetvis svårt att kontrollera sanningen i en sådan utsaga. Men enligt rapporter från internationellt erkända organisationer och organ är den överväldigande delen av de palestinska offren civila, så sannolikheten är mycket stor. I Tulkarm träffade jag också en kulturgrupp som haft samarbete med svenska organisationer och som berättade om svårigheterna att ens få träffa personer med anknytning till SIDA. Det var också här jag fick höra om situationen i Budrus, en by där muren skulle komma att dras. Under dagen hade bulldozrarna
dykt upp i dalgången vid byns största olivlund och hela byn, från de allra yngsta till de allra äldsta, hade samlats i lunden, helt fredligt stått där och till sist hade bulldozern tvingats vända.

Dagen efter for jag till Budrus för att möta människorna där, senare på dagen var det tänkt att jag också skulle möta de ansvariga för vattentillgången i Ramallah och en fransk fredsgrupp stationerad där. Men på plats i Budrus visade det sig att bulldozrarna återvänt. Hela byn stod återigen nere bland de olivträd man haft och brukat i
generationer. Jag traskade ner, började samtala med skolbarn, pensionärer och lantbrukare. Längre ner i lunden fördes en lugn men hård diskussion mellan en amerikansk fredsaktivist och ledaren för ett femtiotal soldater. Man diskuterade soldaternas personliga ansvar och plötsligt ven luften av tårgas, gummikulor och ljudgranater. Armén gjorde en framryckning och grep de internationella och israeliska aktivister man kom åt. Det fredliga motståndet i Budrus möttes med vapenmakt. När man väl fört bort oss, israeler och internationella, laddade man om vapnen med skarp ammunition. Jag åkte för att se hur det går till, och fick en mer handfast upplevelse än väntat.

Det palestinska folkets kamp mot muren, fredliga manifestationer mot stjälandet av land och brytandet av mänskliga rättigheter är egentligen en internationell kamp. Kampen för rättvisa i Mellanöstern är lika väl kampen för global rättvisa. Privilegier kan inte upprätthållas genom ockupation eller kolonialmakt, fred kan inte byggas genom murar. Israel och Palestina har sin egen historia för mycket historia och för lite geografi sa någon en gång, men paralleller kan och måste dras till nutiden för att förstå vad som sker. Motståndet mot ockupationen växer globalt, allt fler söker sig till området för att utföra det arbete FN-observatörer hade gjort om inte varje initiativ att skicka sådana hade stoppats inom FN. Fortfarande, två veckor efter att jag återvänt till Sverige, står olivträden kvar i Budrus. Varje dag möts hela byn tillsammans med en
tilltagande ström av internationella fredsaktivister nere i
olivlunden och varje dag tvingas bulldozrarna till reträtt,
vapenmakt till trots.

Anna Lindh underströk som utrikesminister vikten av internationell närvaro i Israel och Palestina för att lugna situationen. Det, och att studera verkligheten direkt och på plats, var syftet med min resa. Min slutsats är enkel, nu behövs det en tydligare politik för att sätta kraft bakom kraven på stoppandet av murbygget. Det påstås att muren byggs för att undvika fler självmordsattentat, men låt oss då inte glömma det som den mördade israeliska premiärministern Rabin brukade säga om självmorden. Jag kan inte stoppa en människa som är desperat nog att ta livet av sig själv, menade han. Frågan vi bör ställa oss alltså är om muren, med fråntagande av land och vatten från palestinier, minskar eller ökar desperationen bland palestinier. Jag tror den ökar detsamma. Samtidigt omöjliggör den fredssamtal och bryter mot de mänskliga rättigheterna. Då räcker inte muntlig kritik från den svenska regeringen. Vi borde riva handelsavtalet med Israel tills murbygget stoppas och avbryta all vapenhandel med landet. Att ständigt upprepa att vi är mot muren samtidigt som vi fortsätter köpa vapen och andra varor från Israel är helt enkelt inte trovärdigt, och historien har visat att det knappast ger något. Att sätta handling bakom orden skulle däremot kunna tvinga fram ett stopp av murbygget, och på sikt ockupationen.


PS. De som reflexmässigt kramar Israels politik, oavsett vad den står för har svårt att finna argument bakom murbygget. Därför har man istället sett som sin uppgift att kritisera min resa på andra sätt. Man har till exempel, felaktigt, påstått att riksdagen betalade resan. Denna missuppfattning ligger bakom Johannes Jakobssons text "Fridolin, du kan betala själv" på Sourze. Jag
instämmer för övrigt i Jakobssons kritik mot nedskärningarna i det svenska samhället. DS.

Av Gustav Fridolin JR 13 jan 2004 12:06