Gåvan

Kalla honom Lars. Han är en familjefar, det vill säga, han har fru och barn. Ett barn, om man ska vara särskild noga, en son. Han är också en ytterst flitig person. Han läser till civilingenjör och arbetar som spärrvakt för att slippa låna enorma summor pengar som han kanske inte kommer att kunna betala tillbaka om nu civilingenjör inte visar sig vara något framtidsyrke.

I normala fall är det han som lämnar sin son på dagis innan han går till skolan eller jobbet vilket nu än står på tur. Barnet hämtas sedan på eftermiddagar av antingen hans hustru eller farföräldrar för det är så som det fungerar bäst. Det får bli efter honom som pojken gråter när han lämnas, men visserligen fungerar det mycket bättre än om det vore mamman som fick det i uppgift, för då skulle barnet inte kunna avlägsnas från sin mor ens med en kofot.

Det får vara henne som pojken blir glad över att se när det är dags att gå hem kanske också ta en glass med för det ligger en kiosk på vägen dit.

En dag blev inte allt som normalt:
- "Jag måste stanna längre på jobbet", sa frun, "och dina föräldrar är ju bortresta, så det får bli du som ska hämta pojken."
Lars, den upptagne, blev upprörd. Han hade så mycket att hinna med, han var ju redan efter med skoluppgifter. Han grubblade en stund över den spontana ödets nyck som berövade honom några extra timmar böjd över någon tjock bok, men det var inte mycket att snacka om - a man has to do what a man has to do.

På eftermiddagen, när han kikade in genom fönstret till dagis lekhallen såg han sin son med alla dessa glada lekande barn och tänkte, -"Se vad fint de har det där, jag kunde ha kommit senare. Så mycket som jag hade kunnat gå igenom på två extra timmar."

Han gick in i alla fall. När pojken såg honom stå vid dörren hoppade han ner från från toppen av rutchbanan och rusade honom till mötes. - "Pappa, du kom att hämtade mig idag!", skrek han gladare än Lars någonsin sett honom, "du kom från din skola för att hämta mig!"

Lars var förstummad. Kunde inte ens säga något av den överväldigande kännsloattacken som tagit över hans sinnen. Inte bara att pojken var glad att se sin pappa efter några timmar, utan han tolkade också pappans gest som en uppoffring. Han verkade ha en klar uppfattning om hur viktigt pappans arbete var och hur många timmar han tillbringade varje dag omringad av en massa böcker. Och allt detta, sade han, har Lars lämnat för att komma och hämta honom.

Hade det varit en vuxen person bakom dessa ord skulle Lars förmodligen luta åt att tolka det som en aning ironiskt, för det var inte av några särskilt altruistiska skäl han gjort det utan för att det var den enda möjligheten. Just därför var Lars så tagen av denna fullständigt ärliga glädjen, denna längtan efter honom.

Numera återkommer denna bild och ger en annan mening åt allt han gör. Den är det starkaste han någonsin upplevt, starkare än känslor kring pojkens födelse. Det var en gåva han inte förtjänade, inte fick betala för om man nu inte ser hans uppoffring som en motbetalning. En gåva som han inte kan betala tillbaka för till vem eller hur skulle det göras. Kanske betalar han för den genom att inte hålla tyst om den, genom att han delar den med andra.

Av Adnan Mahmutovic 03 dec 2003 13:06