Socialtjänstlagen. Ett stort skämt!

"Du ligger över norm..." var svaret jag fick. "Hur kommer det sig då att jag inte har några pengar?" "Tyvärr, vi kan inte ta hänsyn till dina skulder..."

Så är det, jag har själv tentat av SoL Socialtjänstlagen och jag vet vad det står där. Blev under min utbildning ständigt påmind och som är en självklarhet om att "Barnens bästa" alltid ska komma i första hand. I mitt fall så resulterar det i att jag ej kan ge mina barn mat. Jag kan inte köpa mat för pengar som inte finns.

"Ja, den ekonomiska biten är inte jag så hemma på, du får gå till Konsumentrådgivningen och höra vad de säger..."
Ok, jag ska gå till Konsumentrådgivningen... jag ska gå dit och ta med barnen och se ynklig och hungrig ut, så kanske de ger oss mat?!

Jag har arbetat sen jag gick ut grundskolan, betalat skatt, fackavgift och fan vet allt. Jag har gjort min plikt, fy fan va illa det låter. Plikten att leva! Nu, när jag behöver stöd och hjälp av samhället så blir jag spottad rakt i ansiktet! Jag har hamnat i ett ekorrhjul, slängs, knuffas hit och dit, den ena skyller på den andra och inget händer.

"Man måste vara frisk för att orka vara sjuk", var det någon som sa. Jag skulle vilja ändra det uttrycket.
"Man måste vara ekonomiskt oberoende, ha rika föräldrar, ett starkt socialt nätverk och ett sjujäkla självförtroende och vara stolt ägare av kunskaper om hur samhället icke fungerar idag för att orka vara sjuk"

Som det ser ut idag, så har jag hamnat utanför systemet helt. Efter att ha arbetat 10-15 år så satte jag mig i skolbänken igen, eller rättare sagt universitetet. Vilket jag idag får ångra, naturligtvis ångrar jag inte att jag började läsa, men jag beklagar att jag blev sjukskriven under själva studietiden. Vi f.d. studenter har noll och intet vad det gäller skyddsnät.

Jag har nu varit sjukskriven i flera år, men Försäkringskassan har ännu inte hört av sig. Hade dock en första kontakt med Försäkringskassan ungefär en månad efter insjuknandet 2001. Observera då att det var jag som tog kontakt.
"Jaså, har du gått in i väggen? Ja, det är många som gör det nu. Har du provat stavgång?"
Idag kan jag skratta åt kvinnans otroligt dumma och inkompetenta kommentar, men jag svär att det gjorde jag inte då.

Efter två år kontaktade jag än en gång Försäkringskassan angående sjukersättning tidigare sjukbidrag.
" Jadu, det är bara att vänta på att vi hör av oss, vi ligger efter i hanteringen. Du ska vara glad så länge du får sjukpenning, sjukbidraget ligger mycket lägre"

Ja, vad göra?
Jag är alltså en relativt ung, om jag får säga det själv långtidssjukskriven ensamstående tvåbarnsmamma, med en utmattningsdepession i bakfickan plus en diagnosticerad Fibromyalgi. vilken jag tagit upp i en tidigare artikel, "Vården idag" Sjukpenningen sänks allteftersom, hyran går upp och barnen blir större. De senaste åren har jag inte haft pengar kvar till mat, efter jag betalt mina räkningar och lån. Tack vare mina föräldrar, kära vänner och banklån så har jag överlevt. Överlevt vad?

Jag har inget liv!

Tog mig till slut till Socialtjänsten för att söka försörjningsstöd. Det resulterade i att jag fick veta att jag ej är berättigad, för jag ligger över norm.
De tar inte någon hänsyn till andra räkningar och lån än det som tas med i schablonberäkningen. Det är bara det som kommer in som räknas i stort sett. Så sjukt!

Jag har fått remiss till både sjukgymnast och till Reumatologen efter många påtryckningar, jag vill ha behandling, utredning och en arbetsrehabilitering.
Fick avslag på båda. Hur jag än vänder mig så har jag arslet bak!

Jag sitter i en bur, jag är inte bara fångad i min egen kropp, pga min Fibromyalgi, utan jag är också fångad i min livssituation. Fångad i samhället. Fångad i Sverige!
Jag vill fly!

Än en gång vill jag slutligen påpeka att jag skriver inte detta för att väcka sympati eller för att tigga pengar, jag skriver detta för att jag är förbannad arg, ledsen och fruktansvärt besviken på samhället!

Av Åsa Welin 28 nov 2003 01:55