Robinson-Robban och feminismen

"Inte fan kan sju brudar hålla ihop, det visste man ju", sa Robban med ett fett leende.

Av barn och dårar får man höra sanningen, sägs det. Vilken kategori Robban tillhör låter jag vara osagt, förmodligen båda. Det är ändå förvånande att denne pojk som av media framställs som ett rikspucko så tydligt har identifierat det absolut största problemet för att nå ett jämställt samhälle; att tjejer inte kan hålla ihop kring en målsättning.

Varför är det så? Männen kunde ju hålla ihop. Och ingen ska försöka inbilla mig att ränna-på-krogen-Robban, Vildmarks-Björn och Konstnärs-Pål har så himla mycket gemensamt mer än att de är män. Och det räckte för att de skulle hålla ihop.

Man kan ju också verkligen fundera över hur intelligens-befriad Mia är som sett alla avsnitt och hur det alltid gått för tjejer som inte håller ihop och som ändå väljer att rösta "med hjärtat" dvs hon erkänner väl indirekt själv att det inte var "med hjärnan" dvs inte särskilt smart.

Birgitta var en plåga med sitt "kvinnor-kan"-snack det året hon var med, men ser man det i retrospektiv så är hon faktiskt den enskilda person som står bakom att det genom året blivit åtminstone en kvinnlig Robinson-vinnare.

Det är intressant att Pål väljer att göra så stor sak av att han blev utröstad pga att han var man. Precis varenda kvinna som är med på ön utom just Birgitta har ju blivit utröstad av en killpakt. Ändå är det tydligen så extra hemskt att det en enda gång lyckades med en tjejpakt. Pål tycker att det är en fånig form av feminism att tjata om att det är dags för en kvinnlig Robinson. Men varför känner kvinnorna behov av att fälla sådana uttalanden och varför är det ingen kille som säger att "jag tycker det ska vara en manlig Robinson"? Jo för det är norm, det är självklart att det ska vara en manlig Robinson och därför behöver det inte uttalas, medan det motsatta behöver sägas. Lite som att man sällan ställer frågan; är det normalt att vara heterosexuell?

Vore för övrigt intressant att höra hur en mer modern form av feminism borde se ut enligt Pål. En man som satt på prostituerade i Estland, låtit sin flickvän filma och kallat det för konst kan nog komma på en spännande definition. och nej jag har inte sett filmen

Vad gäller kampen mellan könen är det mycket som blir tydligt i Robinson. En kvinna som Birgitta, som inte satte sitt behov av manligt gillande före sin lojalitet med andra kvinnor straffas hårt och omedelbart av männen så fort de fick chansen. Då ska man ändå ha i åtanke att samtliga män som är på ön själva har satt sin lojalitet med andra män först så de borde verkligen förstå hur Birgitta tänker. Och ja, det var kanske därför de visste hur farligt det är med en kvinna som gör så.

Det är verkligen härligt, härligt att Robinson är igång igen även om det är sorgligt, sorgligt att det är för sista gången.

Vem håller jag på i år då?

Pål förstås! Jag tycker han är intressant, han har lika många personligheter som de andra tillsammans. Ologiskt? Ja visst! Men det känns rätt! Och jag är ju kvinna.

Av Anna Linusson 23 nov 2003 19:58