Drar järnväg tvärs igenom själen..

Ibland slår tanken mig, det kanske är så här mitt liv tänkt att se ut.
Vill inte erkänna det men den slår och slår, tanken alltså. Bankas sakta men säkert in genom mitt skal.
Ska jag ge upp?

Kraften sinar ikapp med samhällets idiotiska regler och dess förbannade brist på resurser.

Kom att tänka på en boktitel:
Vem ska trösta Knyttet?
Av Tove Jansson om jag inte missminner mig..
Ja, vem ska trösta mig?
Vem ska leda mig?

Det är bara jag som kan ta itu med mitt liv.
Men jag tar och tar, särar och reder ut men hela tiden så fylls denna jävla myrstack på med mer och mer, fler och fler inblandade.
Vilket resulterar i desto mindre handling..

Ja, där kom soppan in, eller ska jag kalla det såpa?
Just nu så ter sig mitt liv som en dålig jävla såpa,
Gråt och skratt, hat och kärlek slåss om utrymmet i rutan, rutan som också kan kallas för min själ.
Men den är minsann inte hård och kantig bara för det.
Dock kan den krossas lätt.. den är tunn och skör, inga treglasfönster här inte..

Både utan-och innanför dessa fönster, passerar människorna, de kommer och går ur mitt liv.
De flesta passerar obemärkt förbi, men vissa lämnar djupa spår.

Jag gör mina egna spår, bygger ihop en räls, det jag nu funderar på, är vem/vad är tåget och främst loket?
Kommer strömmen att räcka till?
Kommer jag att ljuset genom tunneln eller kanske hela det här spårar ur...


Detta är ett bidrag till Sourze Poesiskola

Av Åsa Welin 17 nov 2003 17:44