skeppet längtan

skeppet längtan

lägger till vid mörkrets skymda skär
ankarkättingen som gastars skrik
rosslande mörkrostad järnnötning
ankaret själv går lustfyllt till botten
åtrår dymötet med all sin tyngd


skeppet längtan

vilar sitt skrov i mjuka krusningar
förstäven sluter sej inåt sitt mak
utmattad av horisontens flyende
färgen rymmer relingens kant
i väntan på ommålandets tid


skeppet längtan

lossar last i blek morgondimma
åtråstinna kranar gräver det inre
till den återstående tomheten
sakta lättar hon ur havets grepp
redogör för nya hamnars lastlust


skeppet längtan

drömmer alltid hav i hamnlugnet
frihetens dovsuckande uppankring
ekar vågvilja i gammal varvsplåt
dieselmaskinens innersta väsen
driver henne ut på öppna vatten


skeppet längtan

låter dyningarna hälsa välkommen
och önskar vindpiskat vatten locka
över fläckat, åldersargat däck
i stormdånets mörkmorrande musik
ler hon stillad utav vattenkyssar


bidrag till poesiskolan

Av Preben Holm 12 nov 2003 14:38