Foliebitar stora som Närke

Under foliebitar
stora som Närke,
försöker jag
bevara det ljus,
den kalla natten
stulit.

Under tunna lakan,
blev poeters ord,
fysik och kemi,
då vi lekte skapelsen
på nytt,

det varde ljus
då vi på en enda natt,
vände upp och ner
himmel och jord,

självlysande
förklarade du,
stjärnor
sa jag,

vi var inget därav,
men värmde varandra
som täcket
på nakna tår,
den natten.

I rättvänd värld,
är det nu mörk höst,
och jag faller
med den,

friktion utbytt
mot gravitation.

detta är ett bidrag till sourze poesiskola

Av Johan Åkesson 12 nov 2003 14:44