Förstod inte Krille att han stal?

Så vad hände egentligen mellan Fru Andersson och Krille Alk? Se artikeln "Har offrets vanor betydelse?" om du missat första delen

Hon hävdar med bestämdhet att hon minsann inte gav Krille någon 100-lapp. Visst har hon givit 100-lappar till honom och andra tiggare tidigare men inte den här gången. Hon påpekar vidare att hennes generositet inte är någon frisedel för att stjäla från henne.

Han å andra sidan är mindre glad över att bli anklagad för stöld när han fått pengarna som en gåva. Han tycker att Fru Andersson försöker sätta dit honom.

Men vad hände egentligen? Vem har rätt? Måste det vara någon av dem som har rätt? Eller kan båda ha fel?

Under rättegången finner man att stationen har säkerhetskameror som spelar in på film. Banden avslöjar händelseförloppet.

Krille sitter i gångtunneln och halvslumrar. Framför sig har han sin tiggarlåda. Fru Andersson närmar sig Krille och tar i vanlig ordning fram 100-lappen. Men så ser hon att Krille inte är riktigt vaken. Då törs hon inte lägga sedeln i lådan. Det kan ju hända att någon tar den för Krille när han sover. Så hon stoppar sedeln i fickan.

Tror hon...

Hon känner inte att sedeln inte hamnar i fickan utan ramlar ur och singlar ned i Krilles låda. Hon går vidare i sin makliga takt. Krille vaknar till och ser sedeln i sin låda. Han tittar bort och känner igen fru Andersson. Krille vill inte verka ohyffsad över den fina gåvan så han tar sedeln och skyndar bort till fru Andersson för att tacka.

När Krille lite slarvigt tar tag om Fru Andersson för att hejda henne vänder hon sig om och ser Krille med sedeln i hand. Hon känner efter i fickan. Och för henne är det ju självklart: Krille har stulit sedeln... för hon stoppade den i fickan. Krille å andra sidan tycker att nu är sedeln hans för Fru Andersson lade ju den i lådan när han slumrade.

Rent tekniskt sett har Krille begått ett brott. Det kallas "egenmäktigt förfarande". Fru Andersson har tappat sedeln så därför tillhör den inte Krille. Han skall egentligen lämna den till henne eller polisen.

Men Krille visste inte om detta. Han trodde att Fru Andersson frivilligt givit honom sedeln. Krille kan därför inte sägas ha haft uppsåt att begå brott. Sedeln skall återbördas till Fru Andersson. Men Krille kan inte dömas för brott därför att åklagaren kan inte bevisa uppsåt. Krille har aldrig haft för avsikt att ta det som inte tillhörde honom.

---

Nu kanske du tycker att detta exempel är konstruerat och krystat. Men så här komplexa fall är faktiskt ingen ovanlighet. Det anmäls bokstavligt talat över en miljon brott i det här landet varje år. Då är det inte alls konstigt att några blir så här. Vissa är solklara frianden. Andra är kristallklara fällanden. Men sedan finns hela skalan däremellan... och då är det ofrånkomligt att vissa fall landar precis på linjen.

Tumbamålet är ett sådant fall. Det har hamnat mitt i gråzonen just för att det är så här komplicerat. Den bild ni får i media är på intet sätt komplett. Det finns bara ett sätt att få veta hur rätten har resonerat och det är genom att läsa domslutet. Ta kontakt med Svea Hovrätt och be dem faxa en kopia. Uppgifter som behövs:

Svea hovrätt, avd. 10, dom 2003-11-03 i mål nr B 4086-03.

Notera att jag har inte debatterat vare sig för eller emot själva domslutet. Det jag gör här är att jag visar att Tumbafallet är inte så uppenbart som framställs. Själv har jag inte läst domen än. Men när jag har gjort det lär jag komma tillbaks hit därför att enligt vad jag har fått veta hittils är det nämndemännen som ville FRIA som har gjort det riktigt stora felet och som uppvisat en fullständigt skrämmande syn på kvinnor och deras sexualitet. På fredag bör jag få en kopia av domen.

---

Första artikeln om Fru Andersson och Krille Alk handlade INTE om Tumbamålet. Den behandlade huruvida offrets vanor och/eller karaktär kan påverka trovärdigheten hos lämnade vittnesmål. Som ni säkert märkte i kommentarerna var det många som tyckte att Fru Anderssons vanor verkligen påverkade trovärdigheten.

Intressant är också att notera att inte alla påverkades likadant. Vissa tyckte att Fru Anderssons trovärdighet ökades av hennes givmildhet. Jag själv tycker att hennes givmildhet gör att Krilles påstående om att hon gav honom sedeln blir mer trovärdigt.

Detta gäller också för sexbrottsrättegångar. Som forskaren Christian Diesen påpekar i tidningen Bleck 1/2003 diskuterar inte Kristina Wennstam i sin bok "Flickan och skulden" vem som förhört sig om målsägarens sexualvanor eller varför. Hon skriver bara att klädseln omnämnts men säger inte om det är åklagaren som har sagt det för att påvisa den anklagades uppsåt eller om försvararen har sagt det för att försöka skada trovärdigheten hos målsägaren. Enda sättet att få veta är att gå till källan och läsa domarna.

Läs själva. Skapa er en egen uppfattning. Och sluta studsa som lydiga jyckar bara för att Johannes, Belinda, Wennstam eller Aftonbladet säger "hoppa!".

---

Slutligen är det också intressant att konstatera att ett flertal som kommenterade förra artikeln - däribland två av Sourze flitiga debattörer - har gjort ett GROVT tankefel när de tolkade artikeln. Denna logikmiss är också vanligt förekommande i den allmäna debatten om domstolarnas behandling av sexbrott och den missen förändrar bilden rätt ordentligt. Mer om det tankefelet i morrn. Stay tuned.

Av Michael Karnerfors 11 nov 2003 12:52