Vården idag!

Den 6 April ifjol fick jag till slut en diagnos.
Fibromaylgi.
Sen den dagen finns jag inte längre.

Hade läst så många solskenshistorier om alla de människor som ingen trott på, när de berättat om sin värk. Åren har gått och och de har bara blivit missförstådda hånade och nonchalerade. Sen när de väl fått sin diagnos, så har deras liv förändrats! De har blivit accepterade och fått den hjälp och stöd de nu behöver... äntligen fått ett liv!

För mig blev det tvärtom. Innan jag fick min diagnos, så hade jag gått hos sjukgymnast i övre ett och ett halvt år för min värk och mina spänningar. Men i och med att jag fick diagnosen så vägrade läkaren att skriva en fortsatt remiss!

Jag trodde han skämtade med mig!

"Vårt Landsting har utarbetat ett program för Fibromyalgipatienter och där ingår det ej sjukgymnastik..."

Så när jag äntligen efter alla dessa år, fick bevis på att jag inte har gnällt i onödan, varit inbillningssjuk, slö, lat och allt jag har blivit kallad för i hela mitt liv, vad händer? Jo, jag blir fråntagen det enda jag känt lindrar min smärta...

Livet leker och jag tittar på...

Åsa Welin, öm men stolt.

Av Åsa Welin 02 nov 2003 22:11