Assyriska släckte Djurgårdens glans

Efter att laget i mitt hjärta förlorat kvartsfinalen i Svenska cupen mot DIF kom jag underfund med hur underbart det vore om Assyriska kunde slå ut Djurgården. De var ASF som skulle få denna chans i cup-semifinalen. I onsdags när jag satt och kollade på Valencia CF-AIK tillsammans med min far, samt några till, på en rökig och trång pub i Solna kom ämnet upp igen. Direkt efter slutsignalen och några besvikna suckar nämnde någon cup-semifinalen som skulle spelas följande dag den mellan DIF-ASF. Jag sa då att de skulle bli skönare om Assyriska kunde slå ut lillebror än om vi hade gjort det. Jag fick medhåll och vi skrattade lite åt tanken på detta. Ja, ja men man kan ju i alla fall heja på Elfsborg i finalen.

Igår torsdag 16 okt tänkte jag någon gång under dagen på Assyriskas chans, men fick veta att Djurgården skulle ställa upp med sitt bästa lag. Jag övergav nästan allt hopp om skräll på Stockholms speedwaystadion. Men när jag fick veta att matchen skulle sändas på TV bestämde jag mig för att titta i alla fall. Bara en kort bit in i matchen fick ASF en hörna och vad gör de? De gör mål, jag blev helt till mig. Sedan återgick jag till verkligheten och övertalade mig själv att det aldrig skulle hålla. När det sedermera blev 0-2, 0-3 så tänkte jag fortfarande att DIF skulle komma tillbaka. Helt plötsligt blev det 0-4 och dittills hade Djurgårdens spel varit ett stort skämt. Jag började tro mer och mer på Assyriska och när resultatet stod sig halvleken ut så kändes det nästan säkert. Zoran Lukic sa i halvtid att de inte kunde komma igen och då kändes det klart. Det var klart, 0-4 blev slutsiffrorna i en cup-semi mellan Allsvenskans just nu bästa sämsta? lag och det just nu åttonde bästa eller bästa i Superettan. Det härligaste var att Assyriska hade spelat bra. I studion pratade man om Assyriskas spel efteråt och inte om Djurgårdens icke-spel. Assyriska vann rättvist och spelade en bra och underhållande fotboll. Jag beundrar dessa spelare för deras inställning till motståndar laget. När AIK har mött DIF på senaste tiden har det funnits en överdriven respekt för de regerande mästarna. Assyriska- spelarna var självklart extra laddade inför mötet, men de trodde på sig själva. Ska jag vara helt ärlig så tror jag nog att de vinner alltihop. Vilka hjältar. Jag är nästan rörd över deras agerande på plan. Jag mös i TV-soffan och tänkte på vad Sören Åkeby sagt dagen innan i ett uttalande om motståndare i allmännhet. Han sa bland annat att "När de möter oss är de bara ute efter att förstöra vårt spel" och
"Då är det svårt för oss att glänsa". Jag tycker verkligen synd om östermalmskillarna när de inte får glänsa på grund av att motståndarlaget bara förstör. Jag menar, hur har de mage att göra något sådant. Och så kommer Assyrianska föreningen från Superettan och tror att de kan glänsa på stekarnas bekostnad. Nej fy fan...vad jag älskar ASF.

Djurgårdens klack hördes knappt under gårdagen medan Assyriskas supportar gapade ramsor som "Ska ni gå hem nu?" och "Varför sjunger, varför sjunger, varför sjunger inte ni?" för full hals. Jag tänker ansluta mig till deras klack den 1 november för att sjunga fram dessa spelare till seger i cupen där alla får chansen. Ibland är fotboll så mycket mer än 22 svettiga killar eller tjejer som jagar en boll...

Av Ylva Kvamme 17 okt 2003 11:31