Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Vinternattsbrand

... om att minnas

Vägen smalnade för varje kilometer.
Bland vägrenens skuggor stod träden i stram givakt och vaktade vintern.
På radion talade de om ett meteorregn;
hur natten skulle glöda av fallande stenar.
Jag stannade bilen, och klev ur.
Som en kråka kurande i ett ösregn satt
jag uppflugen på motorhuven.
Jag darrade med hästkrafternas tomgång.
Och med blicken mot natten mindes jag allt jag trodde
jag hade glömt:

Du
Du som alltid var i bakgrunden
Du med ditt leende som en skogsbrand

Jag lät natten sluka mig;
kasta mig runt i sitt inre.
Jag lät den älska mig.
Och när akten var över väckte vi gryningen tillsammans.
Dagens första röda ljus satte världen i brand.

Jag var på väg hem.