Borgerligheten och kulturen

Så har den karismatiske finansministern ånyo presenterat budgetpropositionen, även i år i form av en cd-romskiva som högtidligen bars framför medieuppbådet, och ånyo visade det sig att man blivit tvungen att minska de kulturella anslagen. Denna minskning av de kulturella medlen var dock inte tillräckligt kraftig för att tillfredställa vissa krafter i vårt land och på känt manér tog en ung moderat tillsammans med en likaledes ung folkpartist i teveprogrammet Debatt häromkvällen till strid mot den statliga subventioneringen av kulturell verksamhet.

Argumenten som framfördes var svaga och spretande. Man borde, menade moderaten, låta sponsring betala kulturen, och om ingen var beredd att sponsra skulle intäkterna bekostas av biljettpriset. Paralleller drogs till idrotten, där sponsring framgångsrikt används på elitnivåerna inom de största sportgrenarna, men man bortsåg från de enorma statliga anslag som bekostar ungdomsverksamheten och det dagliga slitet inom idrottsrörelsen. Likaså bortsåg man helt från argumenten om den likriktning och det smalnande utbud som sponsringsmodellen för med sig, som framfördes av de i studion närvarande kulturprofilerna. Borgerlighetens unga representanter menade att var man intresserad av en smal kulturyttring som inte intresserade de breda massorna, så skulle man också vara beredd att punga ut vad det kostar.

Den unge moderaten gjorde också en mycket märklig liknelse där han menade att det var mycket dyrare att åka på Hultsfredsfestivalen jag antar att det var menat som en flirt med oss unga, musikintresserade tittare än det var att gå på en föreställning på teatern i Örebro. Detta var tydligen ett exempel på snedvridningen av de kulturella anslagen och den inriktning på smal "finkultur" som dessa enligt moderaten ska generera. Att Hultsfredsfestivalen i stor utsträckning bekostas av just sponsring, och att den knappa tusenlapp som biljetten kostar är ett mycket billigt pris för de tre dagar som festivalen varar, med dess utbud av hundratals artister, varav åtskilliga världsartister, och annan underhållning. En teaterbiljett i Örebro, som genererar någon timmes kulturkonsumtion, ter sig då rätt dyr i jämförelse.

Men som alltid med den nyliberala retoriken så är det snabba och vid första anblicken tilltalande argument som gäller, och för att slippa närmare granskning sveper men blixtsnabbt vidare till nästa exempel innan någon riktigt hunnit reagera.

Borgarnas hat mot det statliga kulturstödet är intressant, då det till skillnad från de flesta av deras ståndpunkter tycks grunda sig i något annat än den rena egennyttan. Detta är inte första gången man går till strid mot den statligt subventionerade kulturen, och det lär heller inte bli den sista. Denna fråga sitter djupt rotad i det borgerliga medvetandet och speglar på ett sätt hela den borgerliga samhälls- och människosynen.

Det liberala tänkandet baserar sig på konkurrenstanken, i tron om att konkurrens främjar kvalitet och mångfald. En märklig tes att hålla fast vid med tanke på hur utvecklingen inom i princip vilken bransch som helst ter sig: de små företagen köps upp av stora som växer sig allt större och som alltmer och vars produkter alltmer liknar de övrigas. Det vill säga mångfaldens död. Även kulturen ska, enligt det borgerliga synsättet, underkastas dessa konkurrensens lagar. Teatersällskap och orkestrar, musiker och skådespelare, filmmakare och författare, alla ska de tvingas ut i den stenhårda kampen för överlevnad en kamp som redan är hård så det förslår inom nöjesbranschen på marknadsliberalismens socialdarwinistiska arena.

Egentligen tror jag dock inte att det handlar om att man tror att konkurrens och sponsring inom kulturens område kommer att främja kvalitet och mångfald. Jag tror det handlar om en önskan från borgerligt håll att bevara finkulturen fin. Förr tillbaka var det kulturkonsumtionen som i hög grad visade vilken samhällsklass man tillhörde. De nyrika som inte tog till sig den etablerade överklassens kulturella vanor föraktades av de senare och kom aldrig riktigt in i de finare kretsarna. Operan var avsedd för folk som hade råd att betala. Det statliga kulturstödet har dragit undan en stor del av denna möjlighet att genom sina kulturella vanor markera sin position i samhället. Det är visserligen dyrt att gå på opera än idag, men medelklassen har lätt råd att betala, och även en intresserad medlem av arbetarklassen om han prioriterar. Detta oskick har fläckat den så kallat fina kulturen och det är denna förlorade status som borgarna gång efter gång vill återge den.

Likriktningen kommer ändå bara att drabba "pöbelkulturen", den som konsumeras av dem som inte skulle ha råd att betala en osubventionerad operabiljett. Dessa kan få hålla till godo med Fame Factory och Fångarna på fortet. Den "smala" kulturen kommer ändå alltid att finnas kvar, för det kommer alltid att finnas folk som är beredda att betala för den, bara den upprätthåller en tillräckligt exklusiv status.

Så på sätt och vis kanske det handlar om egennytta för borgerligheten ändå, för det är väl någon sorts egennytta som driver en till att stärka sin självkänsla och sin distans till sådana man tycker är lite sämre? Såna som egentligen inte borde ha råd att gå på operan...

Av Lars Johansson 05 okt 2003 12:29