Folkomröstningens nya kläder

Valet var enkelt, det fanns tre alternativ: Ja, Nej och Blankt. Själv tog jag en Nej och la ner i mitt kuvert som jag lämnade över till de som satt bakom borden med röstlängderna. Tack så mycket, leende, och så ut i söndagssolens höstdag.

Men något gick snett. För när jag nu ser på min tv och läser min morgontidning, Sveriges största, inser jag att jag gjort något helt annat än jag trott. Jag trodde jag tog ställning i en öppen fråga. Som individ och medborgare hade jag tillfrågats att lägga en röst om jag tyckte att vårt land skulle sluta oss till de övriga EMU-länderna och införa euron som valuta, med det utökade samarbete med de övriga EMU-länderna som detta skulle medföra. För det var väl det som var frågan?

Mina motiv behövde jag inte skriva ner på röstsedeln, inte heller behövde jag ge en socioekonomisk bakgrundsbeskrivning av mig själv för att få välja det ena eller andra alternativet. På något mystiskt sätt verkar dessa båda ändå följt med min valsedel ner i urnan.

När jag öppnar min tidning läser jag nämligen att jag är en låginkomsttagare från landsbygden med ett arbetaryrke som bär misstro mot våra politiker. Jag tycker att resten av européerna är utlänningar som vi svenskar inte bör beblanda oss med. Min framtidstro är vacklande, och jag har nu protesterat mot överheten och står skadeglad och flinar åt deras nederlag. Jag är en mycket tvekande individ, som vill vänta och se precis enligt min nationalkaraktär.

Jag hade definitivt missförstått. För jag tänkte att politik handlar om vägval. Oftast är det våra folkvalda representanter som beslutar i dessa vägval åt oss. I många tusentals frågor om året väljs vägar för våra liv som får betydelse från våra första andetag på BB till vår sista vila i marken. Många gånger är det kompromisser mellan den ena och andra uppfattningen, men resultatet är ändå häpnadsväckande. Vi, tillsammans, har ett samhälle där det mesta fungerar. Det är jag förundrat tacksam för.

I förlängningen trodde jag att min röst i den här folkomröstningen skulle baseras på mitt vägval. Som ett av alla er andras. Varken mer, eller mindre. Jag tänkte faktiskt aldrig i termer av vinna eller förlora. Bara en representation av en människas vägval. I det här myllrande samhället av tyckanden och tron.

Men, nej. Jag måste haft fel. För nu har jag fattat ett beslut i ett överlagt manér som definierar mig som individ och min uppfattning om världen. Jag har protesterat mot något eller någon. Och nu måste allt bli annorlunda. Uppenbarligen var frågan en annan än den jag trott. Någon får gärna hjälpa mig förstå hur frågan egentligen var ställd, vad jag svarat på. För jag förstår inte.

...Nej, jag är inte från landet. Inte arbetarklass eller fattig. Respekterar många politiker. Tror på mänsklig utveckling och lycka. Jag känner ingen skadeglädje.

Möjligtvis har min framtidstro påverkats något. Av reaktionerna efter den här omröstningen.

Av Anna Eklundh 16 sep 2003 17:26