Storkyrkan 11:e september kl. 18.30

Det känns som att jag måste tränga mig in i kyrkorummet. Jag kommer fram till mittskeppet bara för att stoppas:
- Det är fullt här.

Jag får själv leta mig fram i västra sidoskeppet. Där finns ännu rätt gott om plats.

På bänken för potentater, till höger om mittskeppet, riktad in mot detsamma, sitter statsministern med sambo samt moderatledaren och hans efterträdare. Dessutom folkpartiledaren, riksdagens talman och förste vice talman. Margareta Winberg i raden bakom. Bakom henne Alf Svensson. Lundgren och Leijonberg har ljusblåa skjortor med diskreta slipsar till sina mörka kostymer. Statsministern är traditionellt sorgklädd.

Starka strålkastare för tevekameror har ställt på plats. De bidrar med ett övertydligt, falskt helighetsljus. Med dess hjälp ropar varenda tegelsten ut sin existens till den frustrerade församlingen. Under predikstolen finns fasta kameror skötta av två svartklädda män med rakade huvuden. En riktas mot publiken och en mot politikerna.

Tiden är inne. Då går som ett ryck genom församlingen, alla reser sig hastigt och nervöst. Kungligheter med hovfolk och livvakter har anlänt. De går påfallande raskt och sätter sig på sina platser under den stora förgyllda kronan till vänster om mittskeppet. Då kliver pressfotografer fram och bränner av blixtar rakt i ansiktet på den förtvivlade och pressade statsministern.

Räddningen i form av kör i vinröda kåpor intonerar tillsammans med orgeln Lacrimosa ur Mozarts dödsmässa och fotograferna försvinner. Musiken framförs i friskt tempo. Som ett förlösande vinddrag av sanning och allvar in i den starka sorgen. Lundgren och Leijonborg betraktar allvarligt kören. Talmannen ser snett nedåt med halvt slutna ögon försjunken i sig själv. Statsministern tittar upp mot taket som med en förhoppning om svar: Varför? Han är nu inte politikern utan människan och hans smärta syns tvärs över hela kyrkan.

Nu talar Biskop Krook:
- Vi är förlamade av sorg...
- Men också fyllda av medkänsla och inre kraft...
- Anna Lindh har gett sitt liv för det hon trott på...
- Vi samlas här i kyrkan för att söka tröst hos varandra...

Biskopen talar i perfekt samklang med kyrkorummet. När det långa ekot precis släppt taget om orden kommer nästa fras. Hon talar tydligt och bärande. Fras efter fras med ord från en professionell tröstare, men jag känner ingen tröst.

Nu introducerar organisten psalm 217: "Gud, för dig är allting klart". Den gamla barocka durhymnen stiger mäktigt i kyrkorummet. Påfallande många sjunger med, och känslorna är starka. Själv sjunger jag för allt vad jag förmår, och när jag sänker texthäftet efter sista versen ser jag att en kameraman har mig i siktet. Jag bryr mig inte om honom fast jag normalt avskyr att bli fotograferad.

Nu kör och orgel. Kören och en silverstämma av ljus från orgeln spelar en vers. Andra versen är kör med sopransolist. Solorösten är mäktig och rik. Jag sluter ögonen och känner dem tåras.

Nu Matteusevangeliet:
- När han såg folkskarorna gick han upp på berget och undervisade...
- Salig äro de som är fattiga i anden...
Biskopen läser texten och jag märker att jag undrar: varför denna text? För att vi är i kyrkan tänker jag, och ser kameramännen gå fram och tillbaka med sina kameror vars röda sladdar ljudlöst släpas över golvet.

Sista texten: en dikt av Claes Andersson ur diktsamlingen "Under". Dikten är klok och blir den text som, förutom sången och musiken, kan ge lite av den efterlängtade trösten för en hedning:
- Sorgen går aldrig över...
- Därav dess styrka... dess bärighet...
- Den som inte har sorgen, den har intet...

Efter sista psalmen läses Fader vår. Statsministern och Leijonborg läser med. Orgelsolo till avslutning, och sedan ska kungafamiljen gå. Församlingen reser sig, fast inte så nervöst den här gången, De kungliga själva tar det också lugnare nu. Men det blir stockning i porten, för de kungligas bilar dröjer och ministrarna fastnar i dörröppningen med menigheten väntande bakom i kyrkan.

Jag fuskar och smiter ut via en sidoutgång lagom för att se en mycket allvarlig Gunnar Lund byta några ord med en bekant, göra en uppgiven gest, och tystna. Margareta Winberg kliver liten och hukande in i en statsrådsbil och blir fotograferad med blixt av en pressfotograf som plötsligt kliver fram. Men Lund vill vara i fred och struntar i bilarna. Han sticker händerna i byxfickorna och börjar långsamt gå in mot stan.

Av Magnus Löwendahl 12 sep 2003 16:52