Klitoris - en pärla!

Finns det något bra namn på en liten flickas kön?
Avsaknaden av ett sådant lyser som ett svart hål med sin frånvaro, ja det ligger till grund för halva psykoanalysen.

Skummande av raseri kom jag som tonåring hem från psykologilektionen efter att ha fått lära mig att i den genitala fasen mellan 3-6 år när man upptäcker sitt kön och sin brist på kön om man är tjej så drabbas flickor av penisavund "tänk om jag bara hade en snopp" och pojkar av kastrationsångest "hjälp - tänk om jag blir sådär utan". Mamma slog raskt hål på mina teorier om Freuds allmänna inkompetens genom att berätta att när jag var 3 år ville mina föräldrar inte ta med mig i vissa sammanhang då jag envisades med att fråga alla män jag träffade "har du också en så´n där stor snopp som min pappa har?". Det är jobbigt när man själv används som levande bevis för de teorier man önskar kullkasta. Och jag fick tillfälligt kapitulera för Freud.

För kvinnor finns det förvisso ett antal namn för könet, men de är ofta så starkt sexualiserade att de känns fel för en liten flicka. Vissa undantag finns dock. På första daten med min blivande man antydde jag lite diskret att jag behövde "gå och pudra näsan" varvid han raskt replikerade "jaså, du ska gå och lufta kissetofsen". Jag konstaterade omedelbart att han verkade vara en charmlös tölp, ett riktigt bottennapp och …. ganska mysig ändå.

Kissetofs är i allafall avsexualiserat så att det skriker om det, men inte så applicerbart på ett litet flickebarn som ju saknar tofs. En kamrat föreslog då "kisseflint" som ett mer sanningsenligt alternativ på samma tema. Och inledningsvis när vår dotter var nyfödd använde vi faktiskt det. Men det kändes aldrig riktigt rätt. Så det fick bli "springa" istället som en hyfsad kompromiss.

Nu kommer jag till den självbelåtna delen av den här krönikan. Fast det är egentligen min dotters förtjänst och inte min. Vid knappa två års ålder när hon stod framför spegeln och vi övade på kroppsdelarna "Var är magen?" så hittade hon plötsligt sin klitoris. "Titta mamma, en till navla", sa hon då. Nog för att man vill undvika sexualisering av småflickor, men att kalla klitoris för en extra naveln - nej där går smärtgränsen. Och jag hör mig själv svara; "Det där är din pärla. Alla flickor har en pärla i sin springa."

Därefter har vi använt pärla som ett naturligt begrepp de få gånger som man har anledning att tala om klitoris. Det gäller framförallt vid blöjbyten från min sida "Ligg alldeles still så ska jag torka försiktigt runt pärlan" eller när man vill förklara vilken leksak i parken man gillar bäst från hennes sida "den där där man sitter och hoppar på pärlan" gungbrädet.

När dottern sedan började rita hände något häftigt. Hon gjorde sina första två huvudfotingar barn ritar huvud med ben direkt på och hoppar över bålen med varsin snopp mellan benen och visade för mig.
"Åh så fint", sa jag," är det två pojkar?"
"Nej, en pojke och en flicka."
"Men", sa jag fåraktigt, "de har ju snopp?"
"Nej, men mamma", suckade hon och himlade med ögonen, "han har en snopp och hon har en pärla ser du väl."
Wow.
Wow!
WOW! Vad otroligt häftigt!
Släng dig i väggen Freud med dina gamla murkna 1800-tals teorier!

Min dotter har en könstillhörighet i sitt kön! Min dotter har ett kön värt att rita!
Vem behöver vara avundsjuk på en penis när man själv har en pärla?

Av Anna Linusson 03 sep 2003 10:05