Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Pojkarna från Brasilien

Det var Eder, Zico, Socrates och grabbarna Grus.

Sommaren -82 var som somrar var mest under den tiden som var skoltidens; varm, ledig och lång, oändligt lång. Man levde i en värld fri från bekymmer och det enda problemet som vi smågrabbar brottades med var hur vi skulle hinna bada, spela tennis, leka röda vita rosen, palla äpplen, paja för tjejerna när dom hoppade hopprep, utöva nyponkrig, cykla och fiska och lira boll på samma dag. För vi var i den åldern då allt skulle göras samtidigt och gärna på en gång. Angenäma problem, som förbundskaptener i fotboll med spelat bekymmersam min brukar anförtro en samlad presskår, när laget förfogar över tre anfallsess då spelsystemets oelastiska ramar endast tillåter två.

Men det var något annat, något nytt, som fick oss - ett tiotal grabbar i tioårs åldern - att avbryta tidigare nämnda aktiviteter och gemensamt cykla ner till Kalles tobak och lägga ytterliggare en veckopeng på ännu ett paket med bilder. Det var fotbolls-VM.

Ansikten på kända och okända fotbollsspelare, från länder som Argentina, Västtyskland och Spanien samt länder om vilka våra unga öron aldrig hört talas om, blickade upp på oss från de glättiga korten. Men det var ett lag, en samling artister, som fick skaran av saliga snorvalpar att vifta med korten för byte: Pojkarna från Brasilien. Laget förfogade över ett gäng lirare såsom, Zocrates eller "Doktorn", som gjorde fotbollen till ett kirurgiskt mästerverk med sina kliniskt precisa och definitivt distinkta passningar; Eder, som gav långskottet ett ansikte och med ett tillslag världen dittills aldrig skådat saftade han till läderbiten så hårt att vi skrek av lycka; Falcao, gentlemannen och eleganten vars fältherreblick förmodligen gjort gamle Nappe Bonaparte grå av avund.

Och så, naturligtvis, Zico - eller Arthur Antunes Coimbra - som var navet kring vilket allt skulle snurra i det gudomliga lagbygge som den gamle räven Tele Santana snickrat ihop. Hans övertygelse om att det var "o jogo bonito" - det vackra spelet - som skulle frälsa världen och ge Brasilien ytterliggare en Viktoria i det största av idrottsevenemang - VM i fotboll - var total. Det året, 1982 alltså, gästade cirkusen Spanien och vi, grabbarna grus, skulle se varenda jävla match.

Att vi var väl förbereda stod utom all tvivel, alla med tre år i fotbollskola och minst 100 tillslag på foten. Vi förstod vad en sträckt vrist var för något, alla hade slagit en bredsida, väggspelet var en skön konst, tvåfotsdribblingen var det i sanningens namn endast Lasse som kunde exekvera utan risk för stukade fötter, glidtacklingen hade några av oss försökt sig på men den var tydligen inte ämnad att utövas på torra grusplaner , vilket också våra sårskorpebeklädda ben var tydliga tecken på. Nu kunde inte ens de flyfotade kommentatorerna på TV lura oss, terminologin satt fastgjuten i ryggmärgen bredvid det område som till fullo behärskade alla nåja i varje fall de flesta större länders laguppställningar.

------------------------------*-----------------------------------

Turneringen hade pågått i några intensiva dagar då vi under en sammankomst på skolans grusiga sjumanna plan, där det övades på klacksparkar a la Socrates och bicycletas i allmänhet, var synnerligen överens om att det aldrig spelats bättre fotboll, inte ens på cementcenterns Gunnar Nordahls tid och att det redan nu var givet att brassarna skulle höja bucklan.

I förbigående sonderade jag samlarbilds terrängen och undrade om någon hade en Zico att byta, han var den store idolen och tillika den felande åtminstone den saknade länken i min brasse elva. Kunde till och med tänka mig att byta tre Boniek en stjärnspelare i Polen för er som inte visste det om så skulle tarvas, men nej, inget napp idag heller konstaterade jag då jag vände hem med nya hål på byxorna och en väntande bassning från en totalt fotbollsointresserad morsa.

-------------------------------*-----------------------------------

När kvartfinalspelet skulle avgöras, gjordes det så i ett gruppspel där fyra grupper, innehållande tre lag vardera, skulle skaka fram fyra lag vilka skulle drabba samman i två semifinaler. I drömgruppen, vilken vi grabbar döpte till "Den Enda Gruppen" av den enkla anledningen att de andra grupperna var totalt ointressanta, spelade ett Italien som har en otrolig förmåga att hänga kvar i mästerskap utan att egentligen vara värda det, där fanns också Argentina som var regerande världsmästare och i sin långhårige gaucho Mario Kempes hade de en naturlig mentor åt en gryende Maradona. Och så var det pojkarna från Brasilien. Vägen till kvartsfinal formades till en aveny av skön fotboll, samba i dess rätta skepnad - "o jogo bonito".

Bengt Grive satte paellan i halsen då Zico exekverade en frispark, så elegant att tiden stod still, i matchen mot Skottland, vilken slutade 4-0. Mot Sovjetunionen fick Dassaev, den målvakt de flesta ansåg vara världens bästa, känna på Eders kanon då han, Eder alltså, i ett magiskt ögonblick forcerade ljudvallen nåja, inte riktigt kanske, men åtminstone tyckte vi det över en päronsplit på Kalles tobak - matchen slutade 2-1. Efter att brassarna gjort processen kort med antagonisten Argentina återstod det enda hindret till en hägrande semifinal: Italien.

--------------------------------*----------------------------------

Jag satt framför TV:n med morsan, farsan och mitt samlarblock. Zico saknades fortfarande, skulle jag ta det som ett omen - God knows. Morsan hade fixat chokladmuffins plus mina favoritbullar med vanilj i mitten och jordgubbssaft, men jag kunde inte få ner ett förbannat korn. Detta var så mycket mer än en match, det var mitt första möte med fotbollen då den visade sin sanna natur; lidelse, åtrå kärlek, hat - det var mycket på en gång och min späda kropp jobbade för fullt. Festen började, för det kunde bara sluta på ett sätt. Men efter att bollen rullat i några minuter stod det klart att något som varit en gigantisk akilleshäl för brasilianska landslag genom åren skulle fortsätta att skapa problem, nämligen ett fullkomligt talanglöst försvarsspel. Detta kom att uttnytjas av en liten pastapojke från det stövelformade landet. Paolo Rossi nätade och det stod 1-0 till Italien. Totalt orättvist, helt ologiskt men likafullt sant.

Med en ljudlig suck sökte jag finna tröst bland mina samlade hjältar, men där gapade en glugg lika stor som den i Thore Skogmans käft - Zico, var i helvete håller du hus!? Matchen fortsatte och jag förnam något som jag senare, mycket senare, kunde härleda till orgasmens eruptioner. Zocrates, behängd med två-tre ivrigt fäktande italienska försvarare, forcerade cirkumvallationslinjen som upprättats strax utanför Dino Zoffs Italiens burväktare straffområde och med kirurgisk precision placerade han läderkulan mellan keeperns utsträckta 43:a och den högra stolpen. Fyrverkeri! Morsan kollade oroligt på mig och farsan då vi testade soffans hållbarhet samtidigt som vi skrek som om det var vi som förpassat bolluslingen in i kassen. Matchen fortsatte, ännu än gång, och snart var den jävla Rossi framme igen - 2-1 till Gli Azzuri och jag ville bara gråta. Men så, i ett flöde av sekunder som tillhörde en annan tid, lösgjorde sig pojkarna från Brasilien från sina bojor som fjättrat dem vid mänsklighetens begränsningar och genomförde ett anfall, som var så vackert i sin enkelhet, så fulländat i sin utformning att det måste tas för vad det egentligen var - stor konst. Skulle kunna jämföras med Mona Lisa, eller varför inte pyramiderna i Giza, konstverk som producerats av mänsklig hand men som i sin perfektion får oss att ana att något gudomligt, ett högre väsen, haft ett finger med i spelet.

Bollen drevs upp av Zocrates, som levererade en oklanderlig passning till mittfältskollegan Falcao, som i sin tur drog sig åt höger i banan, cirka femton meter från motståndarnas straffområde. Synkroniserad med denna förflyttning började Cerezo en glidande, bågformad löpning från vänster till höger, vilken skulle understryka sentensen om att "spelet utan boll är minst lika viktigt", när han var i höjd med Falcao gjorde densamme, Falcao alltså, en så kallad passningsfint i riktning mot den frånspringande landsmannen. De två italienska backar som haft Falcao under närmast pervers uppsikt, svalde betet med hull och hår, och försvann till höger i bild. Fortfarande med full kontroll över båda situation och boll tog brassen, Falcao alltså, två steg åt vänster och avlossade en sträckt vrist. Som om tiden gick långsammare, kan ha något med relativitetsteorin att göra erinrar jag mig under en sömnig fysiklektion långt senare, under några sekunder såg jag Dino Zoff, slipsen i det italienska målet, ligga som en glasspinne i luften - men förgäves. Nätet stod som en strut, nej ett helt jävla Eifeltorn och världen blev galen. Det gick för mig om och om igen något jag först långt senare kunde sätta rätt etikett på, som sagt. Om rättvisa någonsin skipats under ett idrottsevenemang så var det då. Men säg den glädje som är beständig. Spagettispöket Rossi gjorde givetvis 3-2 och VM var slut, i varje fall för mig och brassarna.

Det brast för en tioårig fotbollskrigare och med tårar efter kinderna rasade jag ihop på golvet, utmattad, utpumpad, utslagen. Morsan försökte trösta, men vad hjälper klapp på kinden och chokladmuffins när det är fyra förbannade år tills nästa VM. Att ödets ironi existerar blev jag varse den eftermiddagen, när en vilsen hand av någon anledningen letade sig in under soffan jag låg fortfarande på golvet, hade inga planer på att flytta på mig, samtidigt som sorgen rev runt i min brasilianska själ, och stötte på något papprigt, fyrkantigt. Jag drog fram kortet och han tittade på mig. Lite dammig, något tilltufsad och med ledsna ögon - Zico!