Släng Idi Amin till krokodilerna i Nilen

Den forne ugandiske diktatorn, den grymme och barbariske skitstöveln Idi Amina Dada, som fick Adolf Hitler att se ut som en småländsk pingstpastor, har avlidit i Saudiarabien där han levt i exil sedan 1980. Innan hans död kontaktade en av hans flera fruar den ugandiska regeringen för att be om tillstånd att begrava detta stora, feta, bestialiska äckel med vad hon kallade för en "värdig begravning" i Uganda. "Aldrig i livet" säger jag och en kvarts miljon östafrikansk-födda asiater! Genom sitt grymma agerande mot vårt folk under 70-talet har Amin, levande eller död, förbrukat sin rätt att någonsin röra östafrikansk och i synnerhet ugandisk mark!

För Er som inte vet, föddes jag av andra generationens indiska föräldrar i Nairobi, Kenya men flyttade till den irländska republiken vid sex års ålder. Därför betraktas jag ofta i svensk press som "irländare", då Irland har varit mitt hemland under uppväxten. Men min födelseort Östafrika ligger mig mycket varmt om hjärtat. Där föddes även min far, min mor och mina far- och morföräldrar efter att min farfarsfar invandrat dit ifrån Indien vid slutet av 1800-talet. Detta resulterade i att min familj spred sig under första delen av 1900-talet ut över hela Östafrika, det vill säga Kenya, Uganda och Tanzania. Mitt första språk i livet var bantuspråket Swahili och därför betraktar jag än i dag ugandier, kenyanare och tanzanier som mina bröder. Bakgrunden jag ger nu tillhör över en miljon personer av indisk härkomst. I dag bor en del av dem kvar i Kenya och Tanzania, men Ugandas 300 000 "indier" blev brutalt och handgripligen utkastade ur sina hem av diktatorn Idi Amin, som påstod han haft en dröm där "Gud" beordrat honom att inom 90 dagar slänga ut alla asiater ur landet. Följaktligen fick samtliga av Ugandas infödda indier lämna landet på mycket kort varsel. De fick inte ta med sig mer än kläderna på deras kroppar. På väg till flygplatsen i Entebbe stoppades min morbrors bil. Hela hans skräckslagna familj fick stiga ut och överlämna sina klockor, smycken och pengar till regeringssoldaterna vars kommendant, en kompis till Idi Amin, lade beslag på min morbrors nya Mercedes! Min lilla fem-åriga kusin fick till och med överlämna sin älsklings-nallebjörn till en av soldaternas döttrar medan hennes 12-årige bror fick tömma allt godis ur sina fickor och ge bort dem till en jämnårig ugandisk pojke. De fick "gå" resten av vägen till flygplatsterminalen där jumbojets från flera länder lyfte och landade på löpande band för att rädda dessa stackare och flyga dem till bland annat England, Kanada och USA. Sverige tog emot 300 familjer, de flesta av dessa finns kvar här i dag. En vecka senare gick Idi Amin och hans anhängare jublande på gatorna i Kampala. När han kom fram till min morbors bilfirma pekade han på en av sina anhöriga och sade: "Den där bilfirman är nu din".

Uganda är onekligen ett av Afrikas vackraste länder, dock även fattigaste. Landets gröna och färgstarka djungler är som tagna ur en "Tarzan"-roman av Edgar Rice Burroughs. Där vandrar några av världens mest fascinerande och utrotningshotade vilda djur som till exempel bergsgorillan och den afrikanska jaktleoparden. Där börjar den mäktiga Nilfloden vid staden Jinjas utkanter. Landet åtnjöt åtminstone en del ekonomiska framgångar medan indierna fanns där. Det var vårt folk, sådana som min morbror och hans kollegor, som blev ryggraden i landets ekonomi. Utan dem hade Uganda kastats tillbaka i stenåldern efter det att britterna lämnade landet i början av 60-talet. Och det var precis vad som hände efter att indierna blivit brutalt och hänsynslöst utslängda av Idi Amin. Vad sägs om följande exempel: Före Amins "dröm" kostade en limpa bröd i Kampala två ugandiska shillings. En kort tid efter indiernas exodus kostade samma limpa bröd 600 shillings! När Amin såg att priserna ökade så mycket över en natt stormade han in i landets riksbankslokal och beordrade Ugandas finansminister att trycka upp flera sedlar. Men när denne förklarade för sin diktator att Ugandas utländska reservkapital var förbrukat och att det inte gick att trycka upp flera sedlar bara sådär, tog Amin fram en pistol och sköt finansministern i pannan. Därefter gick Amin till sedeltryckeriet och beordrade en
skräckslagen tjänsteman att trycka upp flera sedlar! En parallell historia till detta är hur Amin under en tidigare del av sin karriär, under 50-talet, skickades till England för att utbilda sig till officer i en brittisk militärskola. Första veckan fick han öppna ett bankkonto på Barclays Bank i byn nära militäranläggningen. Vid öppnandet av kontot hade han ett saldo på fem pund och fick en checkhäfte. 20 minuter senare gick han till en bilsalong 100 meter ifrån banken och försökte köpa en ny bil genom att skriva ut en check på 1 500 pund!

Inte nog med att Idi Amin kastade ut dem som höll Ugandas ekonomi på räls. Också hans barbariska ageranden gentemot sitt eget folk kommer att skrivas ned som ett mycket mörkt kapitel i Östafrikas historia. Många minns Amin som en urlöjlig figur som talade konstig engelska och som gjorde roliga saker som att skicka barnsliga telegram till Drottning Elizabeth, men i själva verket var Amin en mycket farlig man. Han var ökänd för att bjuda sina oppositionspolitiker till vänliga politiska överläggningar med te och kakor på en båtresa på Nilen. Efter fikat och samtalen tog detta grymma monster ofta tag i sina gäster handgripligen han var 1.95 lång och vägde 120 kilo och kastade dem levande in i den krokodiltäta floden! Amin var också en kannibal i ordets riktiga bemärkelse. När han blev ovän med sin första fru strypte han henne en eftermiddag och ställde liket i köket dit han gick mitt i natten och "åt" av likets kött medan kökets nattpersonal såg på! Inte nog med detta, Amin var även känd för sina makabra matvanor. Hans favoriträtt sägs ha bestått av bakad pytonorm. En av hans kockar som lyckades rymma till England berättade för The Times 1973 hur kyl- och frysskåpen i köket på Amins palats var fulla av inte bara marinerade pytonormar utan också huvuden av hans mördade motståndare. Det är också ett känt faktum att Amin höll dessa "huvuden" som troféer, för att visa upp dem som varningar för de som tänkte stå emot honom.

Amins aptit för sex var också välkänd och fruktad av kvinnor som råkade hamna i hans närhet. Han sägs ha haft uppåt 17 fruar och att han är far till över 45 barn som man vet om. Inte nog med detta, utan unga vackra kvinnor som gick på shoppingrunda på stan kunde ofta bli "uppraggade" av beväpnade soldater för omedelbar färd till Idi Amins palats och sovkammare där de livsrädda fick ge sig för diktatorns lustkrav. De som nekade blev alltid dödade och när deras familjer sökte information om deras försvinnande blev de också "eliminerade". En tragisk historia som rapporterades i brittisk press i början av 70-talet handlade om en av Idi Amins flera "fester" där stora delar av Kampalas innefolk var gäster. När Amin fick syn på en vacker 20-årig flicka som dansade med sin fästman, ropade han på sina vakter och knäppte med fingrarna. Paret skildes åt under tumult varefter den unge fästmannen kördes i väg till ett okänd öde medan flickan togs upp till Amins sängkammare där monstret försökte våldta henne. Under våldtäktsförsöket fick flickan syn på en sax som låg vid nattduksbordet. Hon tog upp saxen och högg hårt i hjärtat - inte på Idi Amin utan på sig själv och tog därmed sitt eget liv! Liket kastades i Nilfloden.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om Idi Amin, men jag väljer att sätta punkt här för att inte orsaka mina i Sverige bosatta ugandiska bröder och systrar mera ångest. De ska inte behöva återuppleva dessa minnen. Idi Amin bör glömmas, men hans grymma arv kommer aldrig att glömmas. Det finns, enligt min mening, endast en förutsättning under vilken hans feta, stinkande, döda, ruttna lik kan tillåtas återvända till Uganda, och det är om den körs direkt från Entebbes flygplats till staden Jinja och där kastas till hans favoritkompisar, nämligen krokodilerna i Nilen.

Av William Butt 18 aug 2003 15:22