En chockrosa salong i Nairobi

I Sverige skulle säkert en ljus nyans användas istället för att skapa mer rymd, vilket skulle behövas, men samtidigt är det oblyga färgvalet charmigt. Trots trängseln finns det plats för alla. Tid finns det också - afrikansk tid. Hon-som-bestämmer lovar att jag och min vän Virginia kommer att vara färdiga på utsatt klockslag och vi väljer att tro på hennes ord, även fast vi är väldigt skeptiska. Vi lyckas pruta till ett pris som är okej, tack vare att vi äntligen har lärt oss att flytta andras uppmärksamhet från vår vita hy till vår beslutsamhet.

Vi får sitta och vänta med ryggraderna lätt böjda åt varsitt håll. En kraftig kvinna har ögonkontakt med sin spegelbild som upptar platsen mellan våra axlar. Jag försöker att inte störa henne med min blick och tar därför tacksamt emot löshåret som Hon-som-bestämmer vill att vi ska studera. En bunt går i en rödbrun nyans och passar jättebra till mig, men Virginia ser blond och olycklig ut där hon sitter med en samling mörkbrunt i näven.

Jag tröstar med att hon kan strunta i löshår eftersom hennes eget hår är tjockt och når långt ner på ryggen, men vi vet båda två att hon måste ha det ändå, särskilt med tanke på att de tycker att europeiskt hår är "too slippery". Själva behöver afrikanskorna oftast inga gummisnoddar, deras små flätor håller ihop sig själva. Det är som om deras envishet når ända ut i hårspetsarna. Styrkan syns också i handlingarna hos hon som driver barnhemmet i slummen, eller hos kvinnan på marknaden som har sånt affärssinne att hon alltid får sista ordet trots att hennes man möter kunderna.

En klocka som täcker några kvadratdecimeter av det rosa har stannat. Jag tittar på den ändå, eftersom det får Hon-som-bestämmer att hjälpa de andra frisörskorna en aning, istället för att bara invänta något som ska beslutas. Äntligen blir en stol ledig. Virginia flyttar sig dit och småpratar med frisörskan, frågar om hon inte blir trött i fingrarna som nästan rinner nerför håret och lämnar efter sig kompakta flätor. "Ibland, men det är mitt jobb", får hon till svar och det är tydligt att hennes arbetsdagar inte bara kräver en stark kropp utan också fantasi. Bara att placera kunderna är ett pussel. Alla torkhuvar är upptagna, framför speglarna är det fullt och mitt på golvet står det stolar där några blir ompysslade och andra bara samtalar. En tar plats bredvid mig och löser upp sina gamla flätor själv.

Inbakade mönster slingrar sig fram på en kunds huvud. Precis när jag konstaterar för mig själv att det är en vacker uppsättning, tar frisörskan upp stycke efter stycke med lockigt löshår och syr fast det i flätorna. Förvånat ser jag hur det tillslut blir en verklighetstrogen, fastsydd peruk. På samma sätt verkar en annans kvinnas dramatiska lockar, resultatet efter lång tid i torkhuven, bara vara ett steg mot en annan frisyr, eftersom de förstörs under bestämda tag med kammen.

Själv får jag ta plats mitt på golvet i rummet bakom. Det har gått bra med engelskan hittills, men när jag ska förklara för min frisörska Ester inser jag att vi aldrig har övat fraser på temat rasta under språklektionerna. Jag vill ha små inbakade flätor som börjar vid pannan och slutar mitt på huvudet. Därifrån ska mitt eget lockiga kaos ta över. Ester säger att hon förstår och jag kan inte annat än att hålla tummarna.

En kvinna följer min förvandling ett tag. Hon och Ester undrar om jag kan swahili och jag säger "Jambo, asante sana, hakuna matata". "Hej, tack och inga bekymmer" får dem att skratta. Sedan tittar kvinnan i en plastkasse som en försäljare håller fram. Hon tar upp en bh, trär i armarna i den, låter sina bröst vila i kuporna och försöker avgöra om den passar, vilket är svårt eftersom banden inte är knäppta i ryggen och klänningen veckar sig emellan. Hon rättar till brösten, skrattar åt mig och en liten flicka som blygt iakttar.

Ester diskuterar med Hon-som-bestämmer. Det är snabba ord på swahili som låter ilskna tillsammans, men med mig pratar de med ett leende och ett käckt "Very nice!". När de tar fram saxen säger jag ifrån. Ester klipper ändå, håller fram det avklippta håret. Jag låter henne inte klippa igen förrän jag har konstaterat att det bara är löshår. Därefter syr hon ihop ändarna av flätorna så att det blir som ett diadem alldeles framför den plats där mina egna lockar släpps lösa.

Virginia är klar. Flätorna leder håret från ansiktet och är så hårt knytna att varje ansiktsuttryck känns, men hennes glädje bryter igenom ändå. Nu när hon själv är lugn efter att ha sett att färgen faktiskt passar henne, kan hon skratta åt min nervositet. Jag försöker avläsa i henne hur jag ser ut, hon får vara den spegel som jag saknar. Det är bra, säger hon, det är bra.

Visst är det bra - och så billigt! Men det är klart, vi måste ge chauffören extra dricks. Han kom för att hämta oss på utsatt tid, men har fått vänta i över en timme.

Av Malin Rindeskär 06 aug 2003 10:33