Autonom marxism, del 1

Den klassiska marxismen utvecklades från tre källor; tysk idealistisk filosofi, fransk radikal politik och engelsk nationalekonomi och industrialism. Idag utvecklas nya radikala analyser utifrån marxismen, men denna gång från fransk poststrukturalistisk subversiv filosofi, italiensk revolutionär praktik och teori, samt amerikansk post-
fordistisk produktion och ekonomisk teori.

Mitt fokus är på förutsättningarna för en ny slags marxistisk vänster bortom industrisamhälle, tristess och modernitet, som förmår att möta det kapitalistiska
informationssamhällets utmaningar och gå några steg längre - mot det immateriella arbetet, självständigt organiserat och kreativt.

När produktionen utvecklas i samhällelig riktning omvandlas våra förutsättningar inte bara för arbete utan även samhället och kunskapen. Den "generella sociala kunskapen" blir produktivkraft under den reella underordningens samhälle Marx profetia i Grundrisse om ett "Generel Intellekt", kanske redan realiserats av kapitalets datorstyrda samhälle. "Utvecklingen av realkapital maskiner etc indikerar i vilken grad den generella sociala kunskapen har blivit en direkt produktionskraft och i vilken grad som det sociala livets villkor själva har kommit under kontroll av ett generellt intellekt och blivit omvandlat i enlighet därmed".

Återstår att upprätta arbetarnas Generel Intellekt.


Autonom marxism

Till det röda Italien. Den italienska autonoma vänstern började med en klasskonsekvent "opera-ismo" "arbetar-ism" på 1960-talet. Operaismo utgör den italienska startpunkten för denna tradition av anti-auktoritär marxism utanför
partipolitik och facktraditioner. Centralt för operaismo är arbetarklassens kamp mot kapitalet, för en egen "själv- värderad" sfär, en kommunism som finns inneboende i kampen mot kapitalet, inte som ett avlägset lyckotillstånd att vänta på efter en bolsjevikledd revolution. Inom men mot kapitalet. Arbetarnas egen kamp är vad som för kapitalets utveckling framåt genom att det tvingas rationalisera.


Arbetsvägran

Paradoxalt nog bekämpar arbetarklassen därför sig själv, men såsom den konstruerats av kapitalet. Kampen är större än bara mot kapitalets makt i relationen, en total kritik av hela förhållandet arbetare/arbetsköpare. Att vägra arbeta blir ett centralt medel för arbetarklassen att visa sin makt, tvärtom mot vad officiella arbetarpartier lovat i form av duktiga motiverade arbetare under socialism /socialdemokrati.

Arbetarklassen definieras här, och som hos Marx, av de som kämpar mot arbetet, inte i sin produktiva funktion. Uppdelningen i avlönade och oavlönade arbetare vidmakthåller kapitalets makt genom söndra och härska, än mer ju större löneskillnaderna är.

Själva arbets- och löneslaveriet måste bekämpas, det vill säga allt arbete och alla förberedelser inför arbete, det vill säga reproduktionen hushållsarbete, uppfostran, vila inför/efter jobbet, resor, tv, kompetensutveckling etc. Därför drogs kvinnors och andras osynliga hemarbete tidigt in i operaismos analyser.

Arbetarklassen är det dynamiska elementet i produktionen och tvingar kapitalet att rationalisera och utveckla produktion.

Genom "klasskamps-cykler" snarare än konjunkturcykler utvecklas kapitalismen. Antonio Negri, revolutionär och troligen den ende marxistiske akademiker i Europa som fängslats för sina åsikter, fortfarande 1997! - ser tre perioder; den professionelle arbetaren 1800-1920, massarbetaren 1930-1960 och den sociale arbetaren
1970-, var och en med sina klasskompositioner. Klassernas
ständigt föränderliga kompositioner möts av kapitalets re- strukturering som i sin tur möts av nya klasskompositioner etc.

Professionella arbetare, massarbetare, socialarbetare.
Under större delen av 1900-talet har tayloristisk arbetsfördelning, fordistisk löpande-band-produktion och en keynesisk välfärdsstat disciplinerat arbetarna. Före börskraschen 1929 kunde arbetaren vara sin egen, en professionell hantverkare, men under depressionen och med Sovjetunionens som hotande alternativ degraderas han till "massarbetare" för ingå i statsplanerad ekonomi.

Aldrig tidigarehar en epok varit så koncentrerat kring arbetslivet som kapitalismen. Enligt Marx och
autonomisterna har vi därför gått från den tidiga industrisamhällets formella underordning under kapitalet till dagens reella underordning, där varje sfär är en plats för Makten - men också motmakten.

Marx identifierar tre stadier i kapitalismen; från individuellt arbete till samhälleligt arbete till samhälleligt kapital. I det sista stadiet, den reella underordningens era av samhälleligt kapital, verkar inte det produktiva arbetet, inte ens produktionen, vara det som
upprätthåller det kapitalistiska samhället, utan produktionen ges en självständig objektiv egenskap, som om det kunde klara sig själv.

Ett General-Intellekt utvecklas och det sociala blir produktivt i sig. I den formella underordningen visade klasskampen på arbetets betydelse, men i vår tid finns arbetet överallt - och arbetarna ingenstans! Förtrycket går via samhället, inte produktionen. Kampen mot det kapitalistiska arbetets krav finns därför på alla platser.


Moralisk välfärdsstat

Kan vi inte disciplineras i fabriker, skolor, fängelser - de gamla institutioner som befinner sig i kris idag, måste vi kontrolleras, med hjälp av datachips, koder, och inte minst moral. En förfallen men moralisk välfärdsstat har ersatt den materiella julklappsstaten med sina reformer. "Arbetets reella underordnande under kapitalet utvecklas i alla de former som utvecklar det relativa mervärdet arbetsintensiteten, subjektiviteten till skillnad från det absoluta arbetstidens längd", visade Marx i Grundrisse. Eftersom arbete är det enda som kan skapa mervärde, blir situationen kritisk för en allt mindre arbetsintensiv produktion. Utsvettningen blir hårdare, vilket leder till mer protester, vilket leder till rationalisering och färre arbetare mindre mervärde...


Analyser av arbetsplatser

Operaismo blev på så vis ett sätt att systematiskt analysera de usla arbetsförhållanden bland annat vid
Fiat. Radikala sociologer och arbetare dokumenterade hur de unga männen från södra Italien saboterade bandet, och strejkade vilt. Under den "heta hösten" 1969 exploderar Italien i en våg av strejker, fabriksockupationer, fantasifulla upptåg. I denna tid minskar kapitalets profit och dess allians med staten bryts. Alla beräkningar visar att Västeuropa runt 1968-73 genomgår en förvandling från stabil socialdemokratisk eller liberal hegemoni till en krisfylld ekonomi i stagflation, utan stöd i dollarn som lättat ankar från guldmyntfoten i valutasamarbetet Bretton Woods 1971.

Oljekrisen 1973 gav dödsstöten åt välfärdsstaten och den fordistiska industrin och inledde den postmoderna kapitalismen, med nya möjligheter för klasskamp. På samma sätt som oktoberrevolutionen 1917 hade lett till upprättandet av välfärdsstaten under 30-talet hade
upproren världen över 1968-69, inte minst genom krav på stora inflationsdrivande lönehöjningar, lett till en ny strategi från kapitalets sida; ett övergivande av statens roll i fördelningspolitik och inget nytt samhällskontrakt. Inflation, krismedvetande och monetära medel återupprättar kontroll via destabilisering, slimmad utbudspolitik och
monetarism. Där befinner vi oss nu. Krisen är permanent, en förvandling från "welfare state" till "warfare state", mot den 1/3 som inte ingår i den sociala fabrikens 2/3-dels
samhälle med hjälp av rasism, utslagning, nedskärningar.


AUTONOMIA-rörelsen

Vid 1974-75 förvandlas avantgardena Prima Linea, Potere Operia med flera till en löst organiserad mångfald, Autonomia. Marginaliserade grupper, studenter, kvinnogrupper, invandrare, utslagna, arbetslösa finner varann utanför arbetarklassshegemonin i kampen för livet mot arbetet. Hela kvarter ockuperas, man har gatustrider med snutar och fascistsvin, åker gratis på bussarna, betalar egenreducerade priser i butiker och till elverket verkligheten bakom Dario Fo-farsen "Vi betalar inte, vi
betalar inte!".

Den "heta våren" 1977 kulminerar med undantagstillstånd i de större städerna. Italien knäar under de miljontals aktivisterna. Vad som varit en liten studentrörelse med visst arbetarinslag hade vuxit till ett hot mot
ordningen. Två års strider med domstolar och polis, högergerilla och maffia slutar i april 1979 med 1000-tals ospecificerade åtal, fängslanden av bland andra Negri och fullständig marginalisering från det stora kommunistpartiet PCI.


Postfordism

Om vi stannar upp här och ser till produktionsordning och statsformer, så betydde 1970-talskrisen slutet för den statskontrollerade ekonomin, den planerande välfärdsstaten á la Keynes och en permanent krisekonomi, den krisfyllda
staten, inleds med nyliberalism och utslagning tack vare en ny informationsrik och social produktionsordning, postfordistisk ekonomi med en postmodern ideologi.

Massarbetaren från 1950-60-talen ersattes som vi såg i Negris analys av en "social arbetare", vars egenskaper tas bäst tas tillvara av kapitalet i en utspridd informationsrik manufaktur, inte i stora fabrikslokaler
där fackliga krav kan resas kollektivt. Massarbetarna varken vill eller kan fortsätta sina fabriksarbeten. Industrins omvandling till japaniserad "just-in-time" kräver andra kvalifikationer.

Han/hon är den "socialiserade individ" Marx skrev om i Grundrisse, vars vars alltmer mångsidiga och rika individualitet i både konsumtion och produktion kommer i
motsättning till kapitalets snäva krav och exploatering .

En ny produktionsstruktur växer fram, den "diffusa/utspridda" fabriken Negris term. Postfordismens datorer ersätter fordismens löpande band. Datorer effektiviserar särskilt i processindustrin manuellt arbete.

Av Jan Sjunnesson 06 aug 2003 09:37