Flickan som inte kunde älska

"Det är sant" sade hon, och höll fast hans ögon med en sorgsen blick. "Jag kan inte älska, jag har aldrig varit kär, och jag kommer aldrig förlora mitt hjärta".

"Var inte fånig" skrattade han, "bara människor i sagor är oförmögna att älska". Men medan hon fortsatte att se på honom i tystnad förändrades hans ansiktsuttryck. Kanske kände han redan nu hur historien skulle sluta.

"Vad? Är du redan kär i mig", frågade hon leende, och kunde inte ens komma ihåg för vilken gång i ordningen hon spelade sin roll. Den enda saken som fick henne att sätta upp den här pjäsen igen var att den här pojken var lite annorlunda. Hon hade försökt passion som ett sätt att älska, hon hade provat skönhet, och hon hade provat intellektet. Den här mannen gjorde något annat; han fick henne att le, och han fick henne att skratta, och till hennes försvar borde det sägas att hon verkligen trodde att hon mer än något annat önskade att hon den här gången skulle bli handlöst förälskad.

"Naturligtvis inte", ljög han, dåligt. "Kärleken är så banal" fortsatte han, och kände nästan fysisk smärta över lögnen. "De enda saker som är värda att göras är de som stimulerar våra sinnen, och så vitt jag vet finns det inget sinne för kärlek". Hon belönade hans uttalande med ett leende och en kyss, och lögnen kändes nästan befogad. Han höll naturligtvis på att bli kär i henne, väldigt fort, men han hade bestämt sig för att hon inte skulle låtas veta. Han visste att hans enda chans var att själv regissera den här pjäsen, och vända på rollerna. Han visste också att han inte var kapabel till det, då han var bra på att älska men dålig på huvudspel. Men han var åtminstone tvungen att försöka, och med hjälp av kärleken så trodde han att han kunde utföra mirakel, som alla älskare dåraktigt tror.

...

Senare, I hennes stora, mjuka sang, så var de båda lyckliga. De hade spenderat hela veckoslutet där, och bara gått upp för att hämta mat, och en gång lämnat lägenheten för att skaffa vin, cigaretter, och en stor, flottig pizza. De hade pratat om fåniga saker, och de hade skrattat. De hade kysst tillräckligt för att fylla ett normalt förhållande med ömhet, och de hade skapat utomordentlig njutning med sina kroppar. Åtminstone kände han det så. De hade rökt i tystnad med sina kroppar så omlindade om varandra att det var märkligt att de inte fick några brännmärken av det, eller att sängen hade börjat brinna.

"Tack för en underbar helg", sade hon i hans öra och kramade honom kärleksfullt. Hon var genuint lycklig, för han pratade inte om kärlek eller förhållande, och han var en uthållig älskare. Kanske var detta mannen som kunde finna hennes svaghet, utnyttja den, och lämna henne med ett brutet hjärta, vilket hon i sin förvirring var det enda bevis hon kunde acceptera som ett bevis att hon var förmögen att älska.

"Nej, tack skall du ha", svarade han, och tittade ömt på henne. Han behöll blicken, och i hans sinne uttalade han orden han hade lovat sig själv att inte säga; jag älskar dig. Men sådan är dessa ords kraft; de behöver inte uttalas, ty deras budskap ligger i ögonen och ansiktet på budbäraren, och han kunde se hennes ögon vidgas i sorgsen förvåning då hon såg den sanning hon hade blundat för.

När han senare den natten vaknade till så omfamnade han henne sömnigt, som han hade gjort så många gånger det veckoslutet. Hon gjorde några märkliga ljud i sömnen, vilket fick honom att le. Han insåg snart att det var ord, och nyfikenheten fick honom att hålla andan för att kunna höra dem. Han var tvungen att föra sitt ena öra alldeles intill hennes mun, och inte röra en muskel, men till slut kunde han höra vad hon mumlade för sig själv i sömnen:
"Jag kan inte älska, jag har aldrig varit kär, och jag kommer aldrig förlora mitt hjärta."

...

Ännu senare åt de middag tillsammans. Han hade lagat maten så att den skulle vara färdig då hon kom hem från jobbet. Han hade spenderat dagen med att tänka, och tankarna hade gjort honom sorgsen. Det började gå upp för honom att hon inte älskade honom, så som deras fysiska älskog hade lett honom att hoppas. Men då hoppet gror starkt i ett kärleksfyllt hjärta närde han fortfarande en desperat tro på att hennes känslor skulle ändras bara hon visste hur han kände för henne. Han övervägde om han skulle konfrontera henne eller ej, och insåg att han inte kunde spela det här spelet mycket längre.

"Varför är du så tyst och sorgsen idag?" frågade hon och tittade på henne. Naturligtvis visste hon redan, och hon tyckte inte om det. Hon kunde känna den ömhet och passion hon hyste för honom försvinna mer och mer, precis så som det hade börjat vid natten för hans ordlösa bekännelse. Hon gjorde så att känslorna försvann nu, för så fort tanken att hon återigen hade misslyckats äntrade hennes sinne så ville hon ha det här överstökat. Det var lite svårare den här gången, av någon anledning. Antagligen för att minnena från förra veckoslutet fortfarande påverkade henne, sade hon sig.

"Jag älskar dig", sade han tyst. Redan medan han uttalade orden insåg han att han skulle förlora henne nu när sanningen blev kontexten, snarare än deras lekar och konstruktioner. Hon tittade ner på sin tallrik och sade ingenting.

"Kan du se mig i ögonen och säga att det vi hade och delade de där dagarna i din säng inte var kärlek", fortsatte han med stigande röst, något darrig på orden. Som så många älskare före honom hade han misstagit passionerade smekningar för kärlek, och felaktigt trott att stark kärlek för någon slutligen skulle framväcka liknande känslor som svar.

"Vi hade sex. Visst, ganska bra sex, men det var ju inte direkt så att vi förändrade världen." Hon tyckte inte alls om den här biten, och önskade att det redan var slut. De sade ändå aldrig något originellt i den här scenen överhuvudtaget. Hon var medvetet grym nu, dels för att hon ville straffa honom för att han för ett ögonblick fick henne att tro att hon skulle kunna älska honom, och dels för att trodde att det skulle göra det enklare för honom i framtiden.

"Så vi bara.. Knullade?" Förtvivlan fyllde hans ögon nu när kärlekens slöjor lyftes från honom. Han kände vagt hur värdigheten lämnade honom, och brydde sig inte.

"Sinnena känner ingen skillnad", sade hon tyst och såg hur han bröt ihop och snyftade. När han något senare hade lämnat hennes lägenhet reflekterade hon flyktigt, som hon alltid gjorde, hur mycket svårare det här avslutet var. Kanske fanns det trots allt en chans för henne att älska någon i framtiden, för var inte det här en genuin sorgsenhet, nästan ömhet, vilket är en del av kärlek? Hade hon inte nästan känt sig kär i honom där ett tag i sängen? Nej, tänkte hon; jag kan inte älska, jag har aldrig varit kär, och jag kommer aldrig förlora mitt hjärta.

Av Magnus Nilsson 05 aug 2003 11:45