Om Castoriadis

Hommàge à Cornelius Castoriadis 1922-1997 - demokrati som självstyre.


Den nyligen bortgångne grekisk-franske tänkaren Cornelius Castoriadis tankar om verklig demokrati, självstyre, är aktuellare än någonsin. I ljuset av dagens protesterande arbetslösa i Frankrike ser inte Castoraidis analyser och aktioner ut att försvinna i ett nostalgiskt skimmer, snarare tvärtom. Här tecknas några drag i hans liv och tänkesätt - en frihetlig och demokratisk socialism.

Castoriadis föddes i Konstantinopel 1922 och börjde sin politiska bana i Atens kommunistparti redan 1937. Han tilhörde den trotskistiska grupperingen och under dödshot från såväl stalinister som fascister lämnade han Grekland 1944 och trotskismen för att börja en lysande intellektuell och verksam bana i det nya hemlandet Frankrike och Paris.

Det grekiska idéarvet skulle han omstöpa till en skarpsinnig analys av de västerländska demokratiernas brister i ljuset av den första grekiska demokratin, i Aten 400 f. Kr. Själv skulle Castoriadis aldrig mer tillhöra något parti utan tvärtom ifrågasätta partier i allmänhet och de sovjettrogna partierna i väst i synnerhet.

Han arbetade som ekonom vid OECD i 20 år men skapade också den fritänkande gruppen och tidskriften Socialisme ou Barbarie 1949-65 tillsammans med bland andra Claude Lefort och JF Lyotard. Gruppen räknas som en av de främsta inspiratörerna till den anti-auktoritära delen av maj 1968, de som på gatan ropade kravet på självförvaltning, autogéstion! Som röde Dany Cohn-Bendit sade tolv år senare:
"Om det finns människor som har hindrat mig från att göra en hel massa politiskt ofog, så är det människor som Castoriadis, som inte är så unga." En del av dem gick aldrig in i kommunistpartiet, andra lämnade det illa kvickt och det är viktiga saker de har att säga.

REPRESENTATION SOM ALIENATION
Castoriadis uppskattning av självförvaltning byggde först på analyser av arbetarrevolten i Ungern 1956, men även andra okända folkliga uppror runtom i Europa. Att lämna ifrån sig makt till en representativ församling vars kotterier och partigrupper sägs företräda medborgarna är en ren bluff, en alienation, liksom att Sovjetunionen och dess broderpartier i väst företrädde de arbetande klasserna:

"Problemet med proletariatets historiska förmåga att uppnå ett klasslöst samhälle är inte ett problem om dess
förmåga att fysiskt kasta av sig maktens exploatörer om detta finns det inga tvivel; problemet är snarare hur positivt organisera en kollektiv socialiserad ordning av produktion och maktutövning. Därifrån blir det uppenbart att genomförandet av socialismen å proletariatets vägnar genom vilket parti eller byråkrati som helst är en absurditet, bokstavligen en motsättning, en fyrkantig cirkel, en fågel under vatten; socialism är inget annat än massornas medvetna och ständiga självstyrda aktivitet."
Ur "Sur le contenu du socialisme", 1955-57.

Västerländsk demokrati styrs istället av en liberal oligarki menade Castoriadis. Medborgarnas rätt till självstyre kan realiseras genom en direkt demokrati. Tre saker skiljer verklig demokrati och dess motsats åt menar Castoriadis och tar sin utgångspunkt i det första antika demokratin:

a Folket i motsats till dess "representanter" - former fanns i Aten 400 år F. Kr, ecclesia folkförsamlingen, i nybyggarlandets USAs town meetings på 1700-talet, séctions 1789, Pariskommunen 1871, och som självständiga arbetar-och bonderåd i Ryssland, Ungern, Spanien och Polen under 1900-talet. Att representation var främmande för demokrati stod klart för Rousseau och Benjamin Constant amerikansk statsman på 1800-talet, men förnekas av maktens apologeter idag. Begreppet representation tas alltför givet av såväl forskare som politiker.

b Folket i motsats till "experterna" - Det finns inga specialister för politiska göromål, vare sig i Atens politeia eller idag. Experter kan väljas, men bara av dess användare.

"Den rådande uppfattningen idag, enligt vilken experterna endast kan bedömas av andra experter, är en av förutsättningarna för de moderna hierarkiskt-byråkratiska apparaternas expansion och växande ansvarslöshet. Den rådande föreställningen, enligt vilken det finns experter på politik, dvs det universiellas specialister och totalitetens tekniker, gör själva föreställningen om demokrati löjlig: politikernas makt rättfärdigas av den expertis de är ensamma om att besitta - och folket, definitionsmässigt utan expertkunskaper, uppmanas med jämna mellanrum att ge sitt utlåtande om dessa experter"
Ur "Den grekiska polis och skapandet av demokratin", i Filosofi, politik, autonomi 1995.

cGemenskapen i motsats till "Staten" - en maktfullkomlig stat vid sidan av atenarnas polis var ofattbar. Slavar utförde administrationen, övervakade av valda medborgare vilka valdes genom lottdragning. Idag byggs statsmakten tvärtom ut med hjälp av en byråkratisk kapitalism och stelnad arbetarrörelse.

SAMHÄLLETS SJÄLV-INSTITUERING
Castoriadis utvecklade under 70-talet en teori om samhällets förmåga till att skapa nya institutioner , nya socio-historiska formationer, där varje tid är dels bunden av sina institutioner, dels i färd med att realisera nya. "Autonomi är möjlig endast om samhället erkänner sig självt som sina normers källa" skriver han och menar därmed också att samhället måste självt begränsa sin makt, då ingen annan högre källa finns. Mer om det nedan.

Samhällets förmåga till omvandling bygger på att medborgare kan fråga sig om konstitutionen och lagarna är rättfärdiga. Detta har som sagt bara hänt på allvar vid två tillfällen; Aten 400 f. Kr och i väst under epoken efter 1789. Det är under vissa historiska förutsättningar möjligt att tala fritt, att tala om autonomi överhuvudtaget. Frågan "Är lagen rättvis?" är otänkbar i ett annat samhälle, en annan tid.

PSYKOANALYS
Ur denna politiska analys växte hans autonomibegrepp på 70-talet ut till att omfatta människans psyke, hennes förmåga till fantasi, att drömma om att träda över de sociala gränserna. 1974 hade Castoriadis vidareutbildat sig och börjat praktisera psykoanalys. Människans individuella autonomi konstituerar historieutvecklingen, inte tvärtom. Marx determinism leder in i passiva återvändsgränder.

Castoriadis skepsis visavi marxismen handlar om determinism och blindhet för byråkratins makt, felaktiga förutsägelser, omöjlig värdeteori och annat otidsenligt. Teorins dogmatism kombinerat med bolsjevikpartiets snabba övertagande gjorde marxismen obrukbar som annat än ideologi, i den värsta marxistiska betydelsen - statslegitimerande tänkesätt för sovjetisk byråkrati.

Psyket med dess omedvetna är ett frigörelseprojekt i lika hög grad som samhällsreformer och genom psykoanalys kan människor göra befria sig från det omedvetnas makt. Självstyre är hennes egentliga sätt att vara, de enda ideal och praktik som kan försvaras. Autonomi är motsats till religion, vars mål är att skydda individen från Kaos, Grundlöshetens Abyss. Autonomis mål är att erkänna samhället självt som betydelsebärare i sista hand. De socialt instituerade men imaginära betydelsena skapar den mening som håller ihop ett samhälle på både nödvändiga och tillfälliga villkor. Frånvaron av heliga böcker som Biblen och Koranen under den atenska demokratin möjliggjorde denna självskapande mening. Demokrati tar risker den enda "tragiska regimen" enligt Castoriadis, i och med att det inte finns någon annan begränsning än den demokratin sätter själv.

Individerna måste därför inse det tillfälliga i samhällslivet för att på allvar organisera sig själva utanför partier och institutioner, i autonoma organisationer. Ett exempel: Castoriadis diskussion vid miljörörelsens möte i Belgien 1980 som leder vidare till vår situation nästan 20 år senare. Hur långt kan friheten tvingas på andra i namn av t ex ekosystemen?

"I mina ögon är den ekologiska rörelsen en av de rörelser som syftar mot samhällets autonomi eller självstyre/.../men har människorna förmåga och framför allt vilja att styra sig själva ? Vill de verkligen vara herrar över sig själva? /.../ Ett självstyrande samhälle inte bara innebär självförvaltning, självstyre, självinrättning. Det innebär en annan kultur, i den djupaste innnebörden av ordet/.../ är inte gränsen att varken vi eller någon annan kan bestämma om ett levandssätt för de andra? Frågan om samhällets självstyre är också fråga om samhällets sjävlbegränsning. /.../Att erkänna denna gräns för det politiska tänkandet och handlandet, det är att hindra sig från att göra som de politiska filosoferna i det förflutna och sätta sig själv i samhällets ställe. /.../ Vi behåller vårt omdöme, vårt ansvar, vårt tänkande och handlande, men vi erkänner också gränsen för dem. /.../ en revolutionär politik i första hand är erkännandet av samhället självt som yttersta källa till samhällsbyggandet. /.../ Ett självstyrande samhälle kan bara vara sammansatt av självständiga individer."
Ur Castoriadis och D. Cohn- Bendit, Från ekologi till självstyre fr utg 1981 1982.

Denna insikt bör skydda oss inte bara mot miljöfascism och politisk korrekthet utan även mot våra egna eventuella drömmar om självstyre i andras namn.

Innan hjärtat slutade slå den 26 december 1997 i Paris, skrev han:

"Demokratin kräver att varje människa accepterar i sin vardag vad de tills nu nästan aldrig velat acceptera och vad vi i vårt djupaste inre i praktiken aldrig gör, nämligen att de är dödliga. Det är bara utifrån denna obevekliga och nästan omöjliga övertygelse om vars och ens dödlighet, även i allt vi skapat, som människor kan leva som självständiga varelser, se andra som fria varelser och göra ett självstyrande samhälle möjligt."

Av Jan Sjunnesson 03 aug 2003 12:51