Längdhopp utan gemensam måttstock?

Föreställ dig en tävling i längdhopp. Solen skiner, publiken är på plats och sanden nykrattad och jämn.

De femton tävlande är redo och förväntningarna stora. Första hoppet blir hela 6,3 meter. Nästa hopp blir 7,6. Fast inte meter utan alnar. Det tredje blir 21 – fot.

Domarna räknar och jämför. Alla femton har olika sätt att mäta. På resultattavlan finns en kolumn där hoppen jämförs med ett gemensamt mått.

Tyvärr har inte de femton sätten att räkna fasta värden mot varandra. Alltså förändras de inbördes varje minut. Allt måste räknas om löpande. Tavlan flimrar. Och hur ska man jämföra de hopp som sker senare med de tidigare när skalorna har förändrats?

Hoppare nummer sju misslyckas plötsligt och kommer inte särskilt långt. Detta kompenserar han dock genom att själv korta av längden på sin mätenhet med tio procent. Genom denna devalvering kändes det som att han kom längre än han gjorde.

Hoppare elva drabbas av en stukning – en asymmetrisk chock. Han avstår från att hoppa och kortar av längden på sin mätenhet för att lättare kunna konkurrera nästa gång. Med en sådan stabiliseringspolitik känns stukningen plötsligt betydligt mindre.

Tyvärr leder detta till problem. De flesta tävlande blir mer intresserade av att hitta andra sätt att vinna än att hoppa långt, även om det bara är på papperet. När vinnaren i denna tävling ställer upp mot vinnaren i grannstadens tävling, där 50 tävlande mäter på samma sätt, förlorar den förstnämnde alltid. Stort.

Insikten föds att det inte finns några genvägar till goda resultat. Tolv av de femton tävlande bestämmer sig således för att ha samma måttstock, eurometern. Till en början är detta mycket ovant. Flera som är vana vid att trixa med resultatet och är otränade får ta sig i kragen.

Med tiden leder detta till en ny mentalitet. Konkurrens på lika villkor blir grunden för att bli bättre. Mer träning, nya skor, smartare sätt att hoppa – tävlingen skapar ständigt nya förbättringar. Innan man mätte på samma sätt var det svårt att identifiera vad som kunde bli bättre, om man ens ville.

Utomstående blir plötsligt mer intresserade av att satsa på de enskilda längdhopparna. Med tiden förbättras nästan allas resultat. Möjligheterna att lyckas i tävling med grannstaden ökar.

Tre av de femton står utanför det nya systemet. Någon är sentimental över den gamla mätenheten som ändå har varit med så länge. En annan är rädd för framtida stukningar. Den tredje har ett fast värde mot eurometern men har ändå obegripligt nog ställt sig utanför.

På sikt finns få rimliga skäl att säga nej. Visst finns övergångsproblem. Men i längden är ett bibehållande av det gamla bara att välja att inte vara med på samma villkor. Att självmant välja sämre resultat. Särskilt viktigt att vara med blir det när fler tävlande kommer med och 22 av 25 använder eurometer.

Valet handlar om att vara med i tävlingen eller inte. Ja är ett naturligt steg mot ett mer logiskt system som leder till bättre resultat.

Av Johnny Munkhammar 31 jul 2003 10:07