Introduktion till Gilles Deleuze

Gilles Deleuze 1925 - 1995 var en kreativ självständig filosof med en egensinnig filosofihistoria som specialitet. Han skrev böcker om Hume, stoicism, Nietzsche, Bergson, Kant, Spinoza och Leibniz, men även om film, psykoanalys, sexualitet, språkteori, politik, socio-kulturella frågor, konst, litteratur Proust, Kafka, Beckett, anglo-saxisk litt. och naturvetenskap, särskilt matematik och biologi. Deleuze disputerade 1968 vid Sorbonne på avhandlingen Différence et répétition som sammanfattar hans tänkande.
Flera böcker skrevs tillsammans med andra, bland annat verken Anti-Oidipus -72, Tusen platåer -80 om schizofreni och kapitalism med den radikala psykiatrikern Félix Guattari.

Han var professor vid Univ. de Paris VIIII - Vincennes/ St. Denis till 1987, för övrigt samma institution där JF Lyotard verkade. Den 4 november förra året kastade han sig ut från ett fönster efter att ha lidit mycket av lungproblem sedan 60-talet. Ytterligare en operation väntade förgäves.

Jag ska nedan försöka ge en beskrivning av hans viktigaste teman, bland annat utifrån Michael Hardts Deleuze: an apprenticeship in philosophy Minnesota 1993, en bok som koncentrerar sig på hans tidiga tänkande om Bergson, Nietzsche och Spinoza, tiden från mitten av 50-talet till slutet av 60-talet. Under dessa år grundlade han sin kritik av Hegel, Kant, med flera till förmån för en vitalistisk affirmativ ontologi där själva förändringen, skillnaden, är grunden för varat, naturen, livet, människan. Norrmannen Ragnar Myklebusts magisteravhandling om Deleuze från 1984 Oslo univ. är också något jag använt mig av. Sekundär litteraturen om Deleuze upppgår till ett tiotal verk och ett hundratal artiklar/ essäer, inom filosofi men även brett kultur- och samhällsteoretiska studier. Fler är på väg till exempel Paul Patton, Deleuze: A critical reader, Blackwell, i juni.

* * *

Det tema som Deleuze hela sin gärning sysslat med handlar om hur förändring ska beskrivas och bejakas. Förändring till skillnad från statisk dogmatik, avbildning/ mimesis, inget nyskapande på grund av utifrån externa transcendenta ideal/tankefigurer, som re-presentation, etc. Det främmande måste förstås som något det kan jämföras, likna. Ex: Kvinnor, andra kulturer, sexuella så kallade minoriteter, cyborgs, alla måste jämföras med en utgångspunkt - den numera ganska trötte vite västerländske heterosexuelle mannen.

Deleuzes tänkande innebär en kritik av de tankesystem som inte tillåter förändring men fram för allt en egen affirmation av ett tankeflöde, en process utan förutbestämda mål, ett "öppet system" i stil med vad cybernatik och datasystem vill kunna bygga upp. Ett dynamiskt system. Immanens istället för transcendens. Istället för att upprätta en dominerande princip som allt härleds från vill Deleuze beskriva hur tingen fördelar sig sig över "ett entydigt och odelat varas hela utsträckning på samma sätt som en nomadstam sprider sig över ett territorium utan att dela upp det mellan individerna, där varje medlem tar vad han kan och stöter på en gräns först när han inte kan breda ut sig mer" V. Descomes, Modern fransk filosofi, s. 169, från 1979.

Ingen kritik av filosofiskt systembyggande i sig, men med slutna system särskilt Hegels dialektik. Deleuze avskydde de filosofier som inte orkade bygga upp nya tankekonstruktioner, som tog avstånd från filosofin Rorty, Heidegger, med flera.

Vad Deleuze vill åt är en slags "transcendental empirism" , ett mellanting mellan Kant och Hume, där verkligheten konstitueras och betingas av ett fält som hela tiden byggs upp vartefter. Ett immanent plan, "plane du consistance", som varken är det enbart givna eller något översinnligt/ transcendent. Detta plan kan bestå av två eller fler serier; ord/ ting, kropp/ tanke, struktur/ innehåll. Varat finns överallt, varat är entydigt Scotus. Men det intressanta för Deleuze är inte vad varat är egentligen utan hur det förändras, vad det kan göra, dess funktioner. Dock tar han en lång omväg via Spinoza till praktik, politik, psykologi. . .

Varat behöver inte något annat än det som finns i sig själv, det är sin egen orsak, causa sui/causae per se, inte causae per accidens. Hos Hegel blir det obestämda varat något via negationen icke-varat. Tanken är att ett obestämt vara måste först negera det det inte är för att sedan bli något bestämt. Via negationens negation, syntesen, upphävs dialektikens Aufhebung skillnaden mellan vara och icke vara. Detta är för abstrakt menar Deleuze med Bergson.

Negationens icke-vara är något yttre, tillfälligt, som inte har med verklig skillnad att göra. Vara är det som förändras via en intern princip, en inre differentiering med sig själv. A som icke-A och A samtidigt. Denna princip är det som ger varat dess egentliga tyngd och värde. Tvärtom mot dialektiken där något är något för att det inte är något annat. Till detta kommer skillnaden, det konkreta, som försvinner i abstraktionens dialektik Delueze bygger vidare på skolastikernas ontologiska resonemang när han även tar upp orsaksbegreppet och dess yttre form hos Hegel med flera.

"A conception of being founded on an external cause cannot sustain the necessity or substantiality of being because a cause external to its effect cannot be necessary" Hardt. s.8.

Att en förändring av något inte kan "innehålla" mer realitet från ett steg till ett annat beror på att en yttre orsak, en causae per accidens eller ett högre transcendent mål/ finalitet alltid förblir abstrakt och tomt på nytt vara, nyskapande realitet. En effekt kan inte innehålla mer existens än dess orsak.

Den princip som gör denna nyskapande "själv- differentiering" är la durée vardandet/duration hos Bergson, Wille zur Macht viljan till makt hos Nietzsche, causa sui hos Scotus, utveckling development/plier hos Leibniz, ex-plicare hos Spinoza, Lewis Carrolls vilda meningsproduktion, intensiteter och begär hos våra kroppar och tankar, évenements/händelser, filmens temporala bild - i - rörelse . . . Det finns många vägar att förstå världen. Allt finns uttryckt, på ytan om man så vill. Inget är dolt, det gäller bara att veckla ut världen att "plier le monde". Varat är fullt och ett överallt.

Det intressanta med Deleuze ontologiska spekulationer är de nya möjligheter som erbjuds att tänka världen/varat i termer av monism - dualism - pluralism - ja även multiplicitet er, men på annorlunda vis, som ett metafysiskt äventyr. Eller som liv. Deleuzes efterforskningar efter ett dynamiskt system, livet självt om man så vill, leder honom till en kritik av identiteten. "Det finns inte två identiska ögonblick hos en medveten varelse" som Bergson säger i Le pensée et le mouvement. Den personliga identiteten, subjektiviteten, blir något som bara kan produceras efterhand av de enskilda förbindelser, singulariteter, som upprättas mellan de verklighetsnivåer som kan kallas yttre och inre hos människan.

På så vis undgår man att en särskild högre eller yttre instans, till exempel apperceptionens transcendentala enhet hos Kant eller Humes empiriska överensstämmelse, "an accord", blir det identiska hos subjektet.

Deleuze bygger sin teori om pre-individuella "singulariteter" på filosofen George Simondons begrepp om "meta-stabila tillstånd" och vissa matematiska singularitetsbegrepp Lautman, Reiman. Singulariteterna tänks som en slags intensiteter där något specifikt koncentreras, utskiljs/differentieras, som ett myller inom oss. Från detta "metafysiska mikromyller" är det inte långt till Leibniz monadologi, dock utan någon förutgiven harmoni. Det som skiljs ut/differentieras är tinget själv. Begrepp har blivit konkret substans menar Deleuze, vilket leder också över till Leibniz och hans tanke att varje ting har sitt eget begrepp och sin icke-kompossibls-värld-perspektivism. Se Deleuze Leibnizbok Le pli engelska som The fold ,1988

Detta pseudo?-transcendentala fält av singulariteter är inte något medvetet. Kants transcendens förlades till medvetandet, dock inte Deleuzes:
"The error of all efforts to determine the transcendental as consciousness is that they think of the transcendental in the image of, and in the resemblance to, that which it is supposed to ground./.../ we do not escape the vicious circle which make the condition refer tothe conditioned as it reproduces its image".

Deleuze Logic of sense 1969, eng övers., s. 105

Singulariteter kan förstås som en slags "membran" mellan det inre och yttre, som ett utsnitt a-b av den kon som Bergson beskriver i sin Materia och Minne 1896, där botten A-B är hela vår erfarenhet tillgänglig i absolut avslappnat tillstånd mémorie-détente och toppen S i ett sammandraget mémoire-contraction - allt i ett tidsflöde, P.

Problem finns det hos Deleuze. Till exempel hans ibland överdrivna uppskattning av skillnad till nackdel för enhet, som kan leda till att ingets ammanhängande alls kan tänkas eller sägas "A thought of pure difference is no thought at all". Men Deleuze kan även sägas bygga upp en egen slags transcendens i sin beskrivning av singulariteter till exempel, så att de får en grundläggande oförklarlig existens vunder eller över den yta där allt vara utspelas från Todd May, "Difference and unity in Deleuze", G. Deleuze and the theatre of philosophy, Routledge 1994, ed. Boundas & Olkowski.

* * *
Intresset för Deleuze växer. I början av 90-talet hölls tre större konferenser om Deleuze, två i England, en i Kanada. Deleuze egen hemsida finns på internet och ett 20-tal avhandlingar finns, mest i USA. Personligen anser jag Deleuze att bland det mest angelägna men samtidigt svåra jag läst. Svårigheten i Svergie handlar dels om frånvaro av intresse och kunskap i nutida fransk/kontinental filosofi, dels avsaknad av gedigna kunskaper i den egna västerländska filosofihistorien, som Deleuze och Derrida förutsätter för sin kritik och dekonstruktion.

www.webdeleuze.com

Av Jan Sjunnesson 25 jul 2003 13:25