Manifestets aktualitet, del 1

Från revolutionernas 1848: Kommunistiska manifestet, 150 år 1998.

Karl Marx och Friedrich Engels Manifest der Kommunistischen Partei skrevs och gavs ut i början av feb 1848. I samma månad, den 22 februari, reste sig Paris arbetare och missnöjda småborgare i en protest mot valmanslagarna efter att en så kallad reformbankett förbjudits av den 1830 återinsatte kungen Louis Philip, den så kallade "borgarkungen". Tre dagar senare läste parisarna på väggarna slagorden från den franska revolutionen: Ègalité, Fraternité, Liberté- République francaise

En månad innan upproret hade den skarpsynte konservative demokraten Alexander de Tocqueville siat:

- Se vad som håller på att hända inom de arbetande klasserna, som - det erkänner jag - för tillfället är tysta. Det är sant, att de inte anfäktas av politiska passioner som tidigare. Men ser ni inte, att deras passioner från att ha varit politiska blivit sociala? Kan ni inte se att det talas mer och mer bland dem om att den hittillsvarande fördelningen av nyttigheterna är orättvis och att egendomen vilat på orättfärdiga lagar? Och tror ni inte att sådana åsikter, när de tränger djupt in bland massorna förr eller senare leder till de förfärligaste revolutioner?

Borgarklassen var rikare och mer upplyst än förr men frustrerad över privilegierna hos adel och rikemän, som inte ville släppa ifrån sig makten annat än för pengar. Ett streck uteslöt 97 procent av alla vuxna fransmän från rösträtt. Därav den franske kungens råd i juli 1830 när han insattes i den så kallade julimonarkin till de som ivrade för utvidgad röst rätt:

- Berika er! Så ni kan rösta...

Sällan har en politisk pamflett som Manifestet kommit ut så lägligt! Marx hade omredigerat en slags "kommunistisk katekes" av Engels under hösten 1847 med svar och frågor till en sammanhållen analys av kapitalismen och vision av det kommunistiska samhället. Manifestet var ett uppdrag från Kommunisternas Förbunds andra kongress i London i december 1847. En månad senare hade inget manifest anlänt och man skrev till Marx som befann sig i landsflykt i Bryssel sedan tre år, en 30-årig filosofidoktor och judisk advokatson, på flykt i Europa med hustrun och adelsdamen Jenny von Westfahlen och tre barn, med preussiska polisspioner i hälarna.

"Centralkommittén instruerar härmed distriktskommittén i Bryssel att ta kontakt med Medborgare Marx och säga honom att om inte det manifest för det K. partiet, vilket han på den senaste kongressen samtyckte till att skriva, når London senaste den 1 feb i år, kommer ytterligare åtgärder vidtas mot honom. I den händelse Medborgare Marx inte fullföljer sitt uppdrag, kräver centralkommittén ett omedelbart återlämnande av de dokument som Medborgare Marx fått tillgång till."

Det var med andra ord bråttom, något stort var i görningen. Europas första arbetaruppror! Marx själv inbjöds omedelbart till Paris efter en ny republikansk regering bildats. Men först fick han sitta en dygn häktad av Belgiens regering och kung svärson till den avsatte franske kungen som fruktade Marx och de andra radikala exiltyskarna i Bryssel. Han välkomnades i Paris, varifrån han utvisats 1845, men ivrig att sprida revolutionsidéerna fortsatte han till Tyskland. Hustrun Jenny for med barnen till sin mors hem i Tyskland för ett år skulle det visa sig.

* * *

Kommen till Köln talade Marx inför upproriska folkmassor, hans enda spontana tal för övrigt. Han och Engels skrev ett flygblad, "Det kommunistiska partiets krav i Tyskland" som spreds i tyska tidningar i mars. Marx själv skrev över 80 artiklar 250 med Engels från juni 1848 till maj 1849, mest i den av honom grundade Neue Rheinishce Zeitung. I artiklarna hånade han de "pratglada parlamentarikerna" i det nybildade Frankfurts-parlamentet som aldrig kunde enas. Han ställdes inför rätta för majestätsbrott och uppmaning till uppror i Köln för en uppmaning till skattevägran. Efter att ha föreläst i timmar för domstolen varför han kämpat för ett nytt samhälle tackade domaren för föreläsningen och frigav Marx.

Men liksom i Paris misslyckades revolten. Oenigheten var stor och militären hade inga svårigheter att slå ned de oerfarna upprorsmakarna, ofta liberaler utan masspartier bakom sig som i Frankfurt. I München och Berlin stred arbetare mer framgångsrikt än i Köln men förgäves.

I Paris hade val utlysts i april 1848 och konservativa ledare fick majoritet. Arbetarna såg sig förbisedda med sina två företrädare i parlamentet, den ena vänstermannen Louis Blanc, en tidig föregångare till socialdemokratin. I juni protesterade arbetarna igen, men denna gång mot den borgerliga regeringen och dess svaga åtgärder för att ge arbete och bröd till de hungrande. Paris så kallade arbetarverkstäder hade skapats som en slags nödhjälpsarbete och för att hålla folket lugnt men de räckte inte.

Över 3000 arbetare slogs ned av ett mobilgarde enrollerat av regeringen från fattiga, utslagna, trashankar, ledda av unga officerare. Arbetarna hade få vapen, men höll ut i fyra dagar. Trots att arbetarna givit sitt blod i februarirevolutionen mot finansaristokratin fanns föga sympati för dem bland de styrande småborgerliga republikanska grupperna i Paris juni 1848. Och industriarbetarna var för få för att få igenom sina krav. Tiden var inte mogen menade bland andra Marx senare.

Av Jan Sjunnesson 15 jul 2003 10:40