Kritisk stoicism

En linje kan skönjas i teoretiska diskussioner som vill få individer att styra sig själva, inte olik den klassiska stoicismen. Kanske de överindividuella strukturer som moderna västerlänningar lever under tvingar fram sådana motreaktioner.

M Foucaults två sista böcker 1984 om sexualsyn under antiken resonerar om desssa medel, självtekniker, som fanns i handböcker, kostråd med mera, för atenare och romare, så att de kunde behärska sig själva under sexualakten, och i livet i stort. Hans tankar kan verka otidsenliga men jag tror att hans studier av framväxten av ett liv som konstverk, ett estetiskt liv, hade och har att göra dels med motkulturer som punken, dels med gay/queer-rörelsen som båda växte fram under den här tiden. För det senare, se D Halperins utmärkta Saint Foucault. Hur vi kan undgå makten genom att göra oss själva till vandrade konstverk kan verka oerhört själv centrerat men är det inte just dessa livsexperiment som fascinerar Lou Reed, Bowie, Iggy, för att ta några av de bästa exemplen på vad stil kan betyda som social och politisk påverkan. Att den tjeckiska revolutionen kallades "sammetsrevolutionen" hade faktiskt att göra med Velvet Underground se Rushdies krönika om rock och Havel i Step across this line, 2003.

Richard Rortys försvar för en egen så kallad "ironisk" sfär har kritiserats för dess opolitiska innehåll och form. Men jag tror att även han skulle skriva under på en slags kritisk stoicism, en som tillåter experiment i privatlivet som inte tilläts socialt, men som i längden utvecklar samhället. Hans tankar om att kreativa ordanvändningar omskapar oss tyder på det. "One way to change instinctive emotional reactions is to provide new language, which will faciliate new reactions. By new language I mean not just new words but also creative misuses of language - familiar words used in ways which initially sound crazy." s. 10 Richard Rorty: education, politics, and philosophy, ed Peters.

Den tredje som kan kallas stoiker har i många essäer beskrivit Cicero, Diogenes, Epikuros och några sentida tänkare som också passar in, Emerson, Nietzsche, Ekelund. Jag tänker förstås på surjämten Carl-Göran Ekerwald. Han skulle gärna sitta vid en tunna och beskåda livet flyta förbi. Hans stocism är mycket svensk, bonnig och vill inte vara kokett alls, trots att hans stil tillåter det. En motsvarighet till hans kärva patos är GH v Wright vars konservatism fått reaktioner, något som Ekerwald hittills undersluppit. Ekewald vill inte tänka alls - huvudlöshet är ett ideal. Se särskilt hans sista bok om misologi.

Dessa tre, Foucault, Rorty och Ekerwald, bör ses som nutida kritiska stoiker som uppmanar oss till att försöka styra oss själva - inte så att vi därmed ska bli bättre att styra andra - utan för att bli mer skeptiska till de som styr. En kritisk stoicism lämpad för vår tid, men hur långt räcker den? Kan en stoiker vara politiskt "nyttig"? Måste han vara det?

Av Jan Sjunnesson 15 jul 2003 16:51