Den dåliga psykvården

Så fort det händer något allvarligt i samhället där en psykiskt sjuk person är våldsverkande, så blir debatten efteråt mycket snedvinklad. Ofta höjs rösterna om att mentalsjukhusen är lösningen på problemet, oavsett om det förespråkas att de ska uppstå igen eller att de var orsaken till den dåliga psykiatrin idag.

För psykvården är dålig.

Jag kan inte undgå att tänka på min bror och hans "karriär" inom psykiatrin som patient. Hans "karriär" skiljer sig lite från Åkeshov- och Gamla Stan-männen, men är ändå ett symtom på samma problem. Till skillnad från de två senare händelserna, där de sjuka blev våldsbenägna, blev min bror tyst. Han ansågs vara psykiskt sjuk, hade missbruksproblem och sjukdomsinsikt i fel sjukdom. Han var inte våldsbenägen och ingen fara för samhället. Att han skadade sig själv ansågs vara en rättighet han har.

I praktiken ruttnade han bort i sin egen skit tills hand dog med en 5x3,5x3 cm stor prolaktinproducerande hypofystumör i huvudet. Något som snabbt tystades ner. Se mina texter "Förintelsens dag den 27 januari" och "Jag blev tystad" här på Sourze.

Både i Åkeshov- och Gamla Stan-tragedierna samt fallet med min bror så är problemet detsamma. De sjuka får inte den hjälp de behöver. På sätt och vis förstår jag att det blir så.

Psykvården är uppdelad på både landstinget och kommunen och det förutsätts att dessa ska samarbeta omkring den psykiskt sjuke. Även Försäkringskassan är inblandad i det här samharbetet. Detta samarbete styrs väldigt ofta av gränsdragningar för den egna verksamheten. Den egna verksamheten är styrd av ekonomiska resurser och dom finns det alltid ont om. Det som inte faller inom ramen för den egna verksamheten skall någon annan göra, väldigt ofta utan att denna "någon annan" är definierad och tillfrågad om de kan utföra arbetet.

Den sjuke blir ett ärende av papper, sjuk- och klientjournal. Dessa pappersärenden skickas mellan olika instanser där ärendet öppnas och stängs, kommentarer läggs till, etc. Tyvärr så kan det bli så att pappersärendet börjar leva ett alldeles eget liv skilt ifrån den sjuke. I min brors fall så försvann ärendet till oviss instans.

Sen gäller det för den sjuke att ha "rätt" sjukdom. Psykiskt sjuka med missbrukarproblem hamnar väldigt ofta mellan olika instanser. Antingen är man psykiskt sjuk eller missbrukare, inte både och. Sen gäller det att ha "rätt" sjukdom och att ha "rätt" insikt i "rätt" sjukdom. Ingen sjukdomsinsikt, ingen hjälp.

När det sedan går snett i det här systemet så finns det vissa juridiska instanser som ska utreda vad som gått snett. Deras perspektiv på utredningarna är hur skyddar vi oss från dylika händelser. I stället borde de utreda utifrån vilka krav kan den sjuke ställa på systemet för att få hjälp.

Utreds händelserna utifrån den sjukes rätt att ställa krav, så kommer väldigt snabbt en fråga upp och det är samma fråga som Filipe Costa ställer: Vad GÖR psykiatrin med sina resurser?

Att i fallen med Åkeshov- och Gamla Stan-männen göra som de gjorde med min bror, lägga ner hela skulden på den sjuke för att allt gick snett, är ett ypperligt sätt att sticka huvudet i sanden och blunda inför de verkliga problemen.

Av Marie Hellström 05 jun 2003 09:31