Vanvårdarna ska inte ha en spänn

En dag till och kampen mot de kittlande kräkreflexerna hade varit förlorad. En dag till med intervjuer i radio, tidningar och tv med Vanligt Folk som trallar på samma tema:
- De är ju sådana änglar i äldreomsorgen, klart de ska ha mycket mer betalt.
- De gör ett så fantastiskt jobb, Kommunalarna.
- Dessa underbara människor som arbetar med människor, visst är deras krav rättmätiga.

Hit med hinken. Det hade varit okej om hälften av de tillfrågade sa något sådant, men när alla säger samma sak anar man oråd. Anar att den intervjuade är rädd för att mamma/pappa/morfar/gammalfaster Britta ska få ännu sämre service om den intervjuade knystar sin kritik mot äldreboendet eller hemtjänsten. Anar oro för att Sebastian och Saga ska bli lidande på dagis om föräldrarna ventilerar sin irritation över att de ständigt får höra att personalen kunde ha gått hem klockan fem om inte Sebbes och Sagas föräldrar varit sist att hämta dag efter dag. Fastän arbetstiden är till 18.00.
- Utan deras fantastiska insatser för de sjuka och gamla skulle samhället stanna.

För all del. Men de andra insatserna: vanvården, misskötseln och otrevligheterna som vi annars får rapporter om, dem har det varit tämligen tyst om under strejken. Vilket inte betyder att det dåliga jobbet upphört.

För Kommunalare är inte änglar. Lika lite som de fackanslutna i Metall, Handels eller Journalistförbundet. Lika lite som lärarna, oavsett facklig hemvist, eller industritjänstemännen eller läkarna. I alla yrkesgrupper finns det de riktigt dugliga och de riktigt odugliga. Och det stora flertalet som gör sitt arbete som man kan förvänta sig: effektivt, men utan det lilla extra.

Vanvårdarna och missköterskorna är inte många. Det är inte änglarna heller. Men var och en av dem ska ha sitt nu när lönerna ska förhandlas lokalt. Det nyss slutna avtalet ger dem som arbetar inom vård och omsorg 5 procent i år. Det betyder inte att alla ska få sina löner höjda med sådär 800 kronor i månaden. Rimligen borde de vanvårdare som har jobbet i behåll inte få en spänn och änglavakten få 1 600 kronor. Och alla måste få veta vad just de kan göra för att höja sin lön på sin arbetsplats. Det enklaste sättet att höja den inom ett bristyrke är förstås alltid att byta arbetsplats.

Andra avtalsåret blir det främst Kommunalledningen som för stå för förklarandet, då ger avtalet bara 2 procent till de anställda i vård och omsorg. Det är sannolikt svårsmält för de strejkande som väntat sig så mycket mer. 5,5 procent i år och så något liknande nästa år, för här skulle ju löneskillnaderna mellan kvinnor och män, kommunalare och industriarbetare, utjämnas. Och så blev det ungefär vad man hade förut. Då hade man 3,5 procent för i år och ett hopp om minst lika mycket nästa år. Nu fick man 5 2.

För Ylva Thörns skull, ordföranden i Kommunal, får man hoppas att hennes medlemmar verkligen är så änglalika, underbara och fantastiska som de utmålats i alla enkätintervjuer. Att de är nöjda och glada över att ha fått ställa till mycket väsen för ingenting. Och jag som inte tror på änglabilden hoppas att de besvikna riktar sin vrede mot rätt håll: mot de politiker som i valrörelsen förespeglade mer statsminister Göran Persson och vänsterpartiet, till exempel, mot sina egna förhandlare och mot sig själva för att de trissat upp sina förväntningar. Gamla, sjuka och barn har lika stor rätt till god omvårdnad nu som förut.

Av Malin Siwe 30 maj 2003 09:10