En man

... från en medelklassman som allt mer tvivlar på att generositet och öppet sinne måste ha med storsinthet eller förfinad moral - vare sig en kristen eller progressiv socialt medveten sådan - att göra. Ett monumentalt tvivel på alltings mening samt en grundläggande ödmjukhet inför livet bör kunna räcka nog så långt i rivandet av de synliga och osynliga, samt så onödiga mänskliga barriärerna!

***

Såg i går en man - en smutsig och ovårdad ganska mager man - som i sin ficka hade en uppsättning pennor. Mellan 15 och 20 stycken, vilka han med jämna mellanrum tittade på samt plockade med. Inga exklusiva pennor, utan helt ordinära plastpennor med reklamtryck. Jag fantiserade att denne man kanske nån gång hyst en dröm om att skriva, att bli skribent. Men att kanske då sjukdom dykt upp som ett hinder på vägen och nu, i sin situation och med sin rådande verklighetsuppfattning, fann en kompensation i vårdandet av de klenoder som satt fastklipsade bakom rockfickans skyddande lapp den som ibland har en knapp eller ett knapphål. Det kan naturligtvis ha varit på ett totalt annorlunda sätt med mannens bakgrund, men att det var en långt ifrån frisk men dock snäll i ett mycket vänligt vägvisande man stod helt klart, och återspeglades alldeles naturligt i omgivningens blida vänliga leenden. I ett darwinistiskt perspektiv skulle vi se denne man som ett onödigt element i vår ordnade och av strävanden framåtdrivande värld. En tankegång vi ständigt måste konfrontera.

I ett av darwinismen förnekande eller undertryckande rationalistiskt moralistiskt perspektiv - såsom till exempel i ett idealistiskt kristet eller humanistiskt borgerligt/socialistiskt perspektiv - skulle "vår man" förmodligen fylla rollen som en mottagare av den ondskan kväsande altruism vilken givarnas syn på världen bara mår bra av, ja rentav får sin näring ur. Enligt vad vi tror om saken alltså, då nu även detta behov att ge allmosor, liksom fördomarna om det, med största sannolikhet torde vara en form av desperat konstruerad rationalism i den avsaknad av moraliska motiv vi så taffligt famlar omkring i.

Men vilken skillnad i sjukt beteende eller omognad finns egentligen mellan den man som exempelvis ägnar timmar och dagar åt att söka fakta om en bil eller en bilstereo innan han beslutar sig för vilken han ska välja att köpa och mannen som sorterade ett 15-tal pennor i sin ficka? Betänk den förra, som i timmar eller dagar hänger sig åt krafs medan livet i form av lidanden, betydelsefulla mänskliga behov, men även glimtar av djup glädje, formligen sjuder runt omkring honom, och som efter sitt sorterande av metallic-lack och växelspaksknoppar i en känsla av ha gjort nytta förmodligen kopplar av framför en helt meningslös, fullkomligt perverst banal vuxenteater; troligen en Strix-såpa.

Okej, vår pennsorterande man var definitivt sjuk, åtminstone psykiskt sjuk i betydelsen avvikare, och ska givetvis ha rätt till all tänkbar rimlig hjälp. Men vilken hjälp har den prylfixerade att förvänta? Kanske är enbart det problematiserande jag här ger uttryck för till gagn för den pennsorterande mannen och hans likar, då det möjligen kan göra vårt beteende gentemot denne lite mer naturligt och naturligtvis inte utan blida vänliga leenden och att en något bättre grund för tillfrisknande därmed möjligen skapas? Ja, kanske rentav kan vara till gagn för prylhetsaren?

---

Magnus Andersson, före detta, och delvis fortsatt, prylhetsare och docusåpatittare.

PS. När jag gick av spårvagnen vinkade jag tacksamt mot mannen som dock, antingen i brist på självsäkerhet, i ett osäkert underordnande eller bara allmän osäkerhet och oförmåga i mänskliga kontakter, trots att han måste ha uppfattat min hälsning inte gav mitt tack någon respons. Det smärtade mig verkligen att det kan ha varit fråga om ett osäkert underordnande, och det kan nog ha varit av den orsaken som jag inte kunde glömma honom.

Av Magnus Andersson 21 maj 2003 10:11