Bandhagen - rum 322

Hon ligger med huvudet under en skitig kudde utan örngott. Fötterna som sticker ut vid sängens nederkant är svarta av gårdagens asfaltspromenad. Silverlänken runt hennes vänstra vad glimmar i det dunkla morgonljuset. Hennes andning tangerar snarknivå. Fönstret är stängt och de sneda persiennerna silar in fyra strimmor morgonsol och landar på täcket utan påslakan. Det luktar osyrad luft blandad med oborstad mun. Klockan är kvart över nio och dagen bjuder på ett nytt fantastiskt äventyr.

Mobildisplayen visar fem missade samtal. Skulle undermenyn vara synlig skulle det stå home-sweet-home. Och skulle meddelandebrevet ha möjlighet att köra igång sig själv skulle en tonårsröst säga ’jag har inga pengar till lunch och det finns inget bröd och ingen mjölk hemma, ring hem mamma så fort du hör det här’.

En lastbil backar med varningspip på gården utanför det fyrberstrålade morgonsolfönstret och får kvinnan att grymta och vända sovsida utan att vakna. Morgonen är ljuvligt skön och än är många timmar kvar till dagens tajta liv. Om hon vaknat av backpipet hade hon upptäckt att hennes handväska inte var där. Plånbok, sminklåda och busskort någon annanstans som hon inte skulle minnas. Hon skulle också famla efter mobiltelefonen som sedan länge blivit alltiallo. Vakna-dags-att-möta-en-ny-dag, hej-mamma-jag-har-missat-sista-bussen-hem och kan-du-aldrig-sluta-tjafsa-jag-ska-ha-hälften-av-u nderhållet-ditt-svin blir väckarklocka, meddelandecentral och bråklåda.

Hon drömmer i färg och gnyr som en kattunge i sömnen. Lätet är burkigt, isolerat av kuddskum och trassligt hår. Hon vill hem men hon vet inte åt vilket håll i korsningen hon ska gå. Fyra möjliga vägar och alla lika svåra att urskilja. Trafik som nästan blåser henne av vägen gör det knivigt att ens korsa för att sedan välja. Eller tvärtom för rätt ordningsföljds skull. I drömmen är alla passerande bilar och bussar knökfulla av männsikor. Pappor som kör, morsor som dör och ungar som rinner av glass, stirrig vilsenhet och handfulla med rastlös tomhet.

Knacket på dörren får hennes fötter att rycka till, tårna att dras ihop och försvinna in under täcket. Kudden lyfts upp och får håriga testar till spindelfötter och knackomgång två gör täcket rörligt som i en ficklampskoja. I drömmen knackade ett barn i bakrutan på en blå liten bil och vinkade länge tills den försvunnit runt närmsta kurva. Ljudet borde ha minskat i styrka om drömmen varit sann, därför vaknar kvinnan och sätter sig upp. En nyckelpiga killar hennes lilalackade stortå, mobilen durrar till på sitt ljudlösa läge och ännu en dag har grytt och in kommer städerskan för att torka upp efter det som natten ur sig spytt.

Det är en yrvaken och bakfull kvinna som går över den femtio meter breda parkeringen som vetter ut mot motorvägen. Här finns inga korsningar, ej heller några vinkande barn. Hon tar sikte på tunnelbaneskylten bortom centrumbyggnaden på andra sidan motorvägen och hoppas på barfotatur när hon ska passera spärrvakten utan giltigt kort. Munnen doftar morgondiesel och det är i ångan av sig själv som hon styr nosen till den dörr som måste öppna sig av sig själv. Nyckel- och skamlös hoppas hon på den klokhet som vuxit sig fast i tonårsdotterns ömt bakvända omsorg och till en dörr som välkomnar olåst denna måndag morgon, en dag full av liv.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Li Carola Tamm 21 maj 2003 12:22