I Gandhis fotspår

Natten till den 27:e april 2003:

"Vid 2:40 var vi framme vid Gimranäs huvudanläggning i Hudene, där jag släppte av Daniel och Hanna. Det var släckt överallt. När Daniel och Hanna gått iväg mot kläckeriet körde jag vidare till Fåglavik, Gimranäs gamla anläggning som mest fungerar som reserv. Det var förstås lite obehagligt att vara ensam.

...

Jag trevade omkring i stora mörka rum - tur att jag hade pannlampa - och hittade efter ett tag några ruvningsmaskiner och kläckningsmaskiner. Totalt hittade jag fyra av varje sort. Vi hade egentligen bestämt oss för att inte gå på kläckningsmaskinerna, på grund av att kycklingfostrena där börjar bli medvetna, men eftersom de var tomma på ägg spelade det ju ingen roll. Jag slog med hammaren och släggan på kontrollpaneler, klippte av sladdar, slog på elektronik.

...

För att vila armarna gick jag då och då iväg och gjorde andra saker som att duka fram kaffe, sockerkaka och brev till arbetarna, ringa och höra hur det gick för dem i Hudene, leta efter fler maskiner. För Hanna och Daniel hade det gått bra. De hade hunnit oskadliggöra en hel del innan ägaren kom - larmet måste varit kopplat till hans hem - och polisen kontaktats."

Eftermiddag den 27:e april 2003:

"Klockan är 16:30. Alingsås polisstation. Jag är anhållen, sitter i en cell. Det känns OK. I morgon ska åklagaren bestämma sig för om han vill att vi ska bli häktade. Jag hoppas vi slipper. Annars missar jag körresan i helgen.

...

Det känns lite underligt att vara instängd. Visserligen är det ju på sätt och vis självvalt. Men nu kan jag verkligen inte komma härifrån, hur gärna jag än skulle vilja. Jag har bara mina åtta kvadratmeter till förfogande. Men jämfört med burhönorna är jag ju privilegierad."

Morgon den 28:e april 2003:

"Jag har borstat tänderna med en engångstandborste med inbyggd tandkräm, och frågat efter någonting att läsa. Det jag kunde få läsa vad två exemplar av Hemmets Journal och ett nummer av Allas. Lustigt att den lektyr som finns är riktad till stickande, matlagande tanter. Undrar hur stor del av de anhållna som tillhör den kategorin."

Eftermiddag den 28:e april 2003:

"Här avbryts dagboken. När jag bad att få pennan vässad kom vakten på att jag inte fick ha någon penna." Dagen därpå släpptes Johan, Hanna och Daniel.

Natten till den 27:e april genomförde:

Aktionsgruppen "Farväl äggindustri" bestående av Hanna Ekegren, Johan Jaatinen och Daniel Hedqvist, en civil olydnadsaktion genom att bryta sig in på Sveriges största värphönskläckeri och förstörde utrustning för ca två miljoner kronor. Under några timmar oskadliggjordes utrustningen i syfte att förhindra att tiotusentals kycklingar skulle födas till ett miserabelt liv i äggfabrikerna.


Jag träffade Johan Jaatinen en mörk och kylig oktoberkväll i Umeå 1997. Johan var vegan, djurrättsaktivist och aktiv inom både freds- och miljörörelsen. Det var något annorlunda med honom, en slags attraherande beslutsamhet. Vänlig men bestämd, fast mer. Vänlig, öppen och bestämd. Johan var, och är fortfarande, en målmedveten och flitig ung man. Han läste till datavetare men bytte till humanekologi. Han var kassör i Svenska Freds, språkrör för Grön Ungdom Umeå, aktiv i Fältbiologerna, aktiv och ibland talesperson för manifestationer inom Umeås djurrättsrörelse. Samtidigt skapade han elektronisk musik och fick även några uppdrag som DJ och på helgerna delade han ut tidningar. Johan, jag och några andra fältbiologer hyrde ett hus och vi började dela både drömmar, erfarenheter och disk. Vi var både osäkra och bestämda på samma gång och vi kände oss vuxet erfarna när vi beaktade vår naivitet i samtalen om hur världen kunde bli till ett bättre ställe och hur det kändes att aldrig någonsin i våra 20-åriga liv ha fått smaka på den stora kärleken.

Johan lämnade Umeå för Göteborg. Han fortsatte att arbeta hårt för de idéer som får honom att brinna – ökad fred och lycka i världen. I Göteborg kom han strax i samspråk med fredsaktivister som förespråkade civil olydnad och direkt aktion. Efter en periods tvivel och svårmod antog Johan en strategi för sitt engagemang och valde att fokusera på en fråga istället för att arbeta med många politiska områden samtidigt. Civil olydnad i Thoreaus, Gandhis och plogbillsrörelsens fotspår blev Johans verktyg till samhällsförändring. Demonstrationer, flygblad, motioner ställda till organisationers stämmor och kongresser, kafékvällar och politiska möten upphörde inte men fick lägre prioritet.

Johan gav djurrättsfrågan sin energi och skapade tillsammans med vänner pälsblockader, de fritog hönor och kaniner och försåg dem med värdiga och normala hem. Mötena med djurfabrikernas inburade och trängda djur gav honom mer motivation än tidigare. Han propagerade mot djurindustrin inom miljöpartiet, olika föreningar och på gator och torg men det var inte tillräckligt för Johan. Han tyckte att djurindustrin var både omoralisk och oförenlig med Djurskyddslagen. I och med att det handlade om levande kännande varelser fanns det bara en sak att göra, och det var att i Gandhiansk anda trappa upp motståndet med hjälp av öppenhet, ickevåld och beslutsamhet.

Johan, Hanna och Daniel är beredda att frivilligt avtjäna fängelsestraff och leva på existensminimum eller med kronofogden efter sig större delen av sitt liv. De har noga övervägt konsekvenserna av sina handlingar. Betydligt mer noggrant än de flesta som gräddar pannkakor på torsdagar. De arbetar även med andra metoder än bara civil olydnad för att öka djurens välbefinnande och de arbetar med andra solidaritetsfrågor som rör mänskliga rättigheter och hållbar utveckling. Trots detta möts de ofta som om de har handlat i djup affekt i ett ungdomligt rus av idealism, anarki och oförstånd. De ifrågasätts och anklagas för att inte engagera sig på rätt sätt eller i andra frågor. För en person som är beredd att offra sin frihet, karriär och sin ekonomiska trygghet för att rädda liv måste det kännas främmande och tröstlöst att möta en upprörd medborgare som för det första tror att Sveriges hönor har det så bra som Astrid Lindgren önskade och för det andra tycker att aktivisterna borde arbeta med vattenprojekt i Afrika istället, när denne medborgare inte ens är villig att avstå från sitt frukostägg!

Då jag först träffade Johan 1997 idiotförklarades och bespottades veganerna i media och benämndes militanta. Det var som att kalla alla fotbollssupportrar för fotbollshuliganer fast det procentuellt sätt antagligen gick fler huliganer per fotbollssupporter än militanta jeppar på alla veganer. Idag hånles det inte lika mycket åt djurrättsfrågan. Idag är det mer allvar i tonen i och med att djurrättsrörelsen har satt en ung beslutsam tumme i köttindustrins infekterade öga. Idag uppmärksammas de spektakulära utsläppsaktionerna som är lättare att avfärda medan de öppna, ickevåldliga och ansvarstagande aktionerna som innebär mänsklig uppoffring och karaktär endast lämnar tystnad som spår i mediabruset.

Farväl äggindustri har satt fingret på en avgörande fråga i dagens samhälle som baserar sin försörjning på en ideologi där kännande varelser har blivit reducerade till produktionsenheter i en tillverkningsindustri. Denna ideologi värderar privat egendom högre än livet på kännande varelser och är mer känd som dagens marknadsekonomi. Där djuren som produktionsenheter tvingas producera mer och mer men med mindre resurser som insats och på kortare tid. Produktivitet är dess strävan. Inte välfärd, rättvisa eller ens effektivitet, och den tar lika lite ansvar för mänsklighetens framtid som för djurens vardag i äggfabriken.

Jag har medvetet valt att inte redogöra för hönornas lidande i hönserierna som förser oss med ägg. Efter att ha sett burarna, läst vittnens skildringar och rapporter från SLU ser jag det som en självklarhet att en äggindustri inte hör hemma i ett civiliserat samhälle.

Farväl med dig äggindustri!


Citaten i artikeln och mer information finns på Farväl äggindustris hemsida, som beskriver anledningen till aktionen och dess efterspel – www.byebyeegg.com

Av Björn Eriksson 14 maj 2003 10:48