Från Kolofon till Auschwitz

Ibland ter det sig för den uppmärksamme och nyfikne betraktaren uppenbart att tiden, eller mer precist, den ackumulerade tankeproduktion vilken ibland föreställs att färdas med denna, inte följer några linjära mönster.

Uppfattningen att relationen mellan igår och idag, och från idag till imorgon, följer en enhetlig, om än ytterligt sofistikerad, bana i rummet kommer på skam då vi upptäcker att allt vad denna enhet, knappt ens för den moderna fysiken fattbar, bär med sig icke tenderar att följa de mönster vilka i konsekvensens namn borde vara de korrelerande med en sådan uppfattning.

När vi upptäcker att idéer som formulerats för ett par- tre-, ja till och med fyratusen år sedan kan verka moderna och alldeles nyligen formulerade i tjugohundratalets divergenta och mångkulturella samhällen, men samtidigt kännas sekelgamla och i det närmaste utrotade för de akademiker som verkade i det Tyskland som formerades av nazisterna för över sextio år sedan, inser vi att föreställningen om linjariteten bär med sig ett antal brister.

När tillexempel den Tyske filosofen, existentialisten, fenomenologen och sedermera nazisten Martin Heidegger i slutet av Maj 1933 vid universitetet i Freiburg håller sitt rektorstal och talar om det tyska folkets historiska mission, den judiska smittan och den tyska hårda rasen så är den franske upplysningstänkaren och framtidsoptimisten Condorcet och hans sangviniska filosofi om universell mänsklig likhet och samvaro som bortsopad från historiens kunskapsaltare, som om den formulerats, om alls, i en tid som omöjligen kan vara sammanbunden i någon slags ackumulativ eller logisk relation med den som kännetecknar humanismens och den mänskliga likhetens frånfälle i Freiburg 1933.

Men tyskarna under nazismen var långt från ensamma. Mångt fler bildade och civiliserade länder och personligheter än Martin Heidegger och Tyskland omhuldade rasistiska doktriner. Belgarna hade sin kung Leopold och sitt Auschwitz i Kongo, Amerikanerna hos slavägande presidenter som Jefferson och på bommulsplantagen i södern och Engelsmännen i exempelvis en ung Churchill eller bland koloniala översittarfasoner Indien och södra Afrika. Som författaren Sven Lindqvist säger så varken började eller slutade rasismen och den mänskliga skillnadens filosofi samt de utrotningar som följde i dessa tankeschemans spår i Tyskland och Auschwitz.

Men också humanismen och den mänskliga likhetens filosofi har en historia som sträcker sig långt längre bakåt än till Condorcet och hans bryderier i 1700 talets Frankrike. Omkring 500 f.vt, det vill säga före både Platon och Aristoteles, noterar exempelvis den Grekiske naturfilosofen Xenofanes från Kolofon ett anmärkningsvärt uppslag: han tänker sig att gudarna, eftersom de enligt honom är skapade av människorna själva, för jordens olika folk är beroende av hur dessa själva ser ut, detta menar Xenofanes, gäller förmodligen också djuren om nu dessa har några egna gudar vilket han förvisso inte anser är troligt.

De allsmäktiga såg alltså inte för alla jordens folk ut som Greker. Etiopernas gudar var tillexempel svarta, nordbornas ljusa med blå ögon och hästarnas såg ut som hästar, hundarnas som hundar och så vidare. Detta tankeschema, formulerat för över 2500 år sedan, är ett steg bort ifrån den normativa idé om den universella och överallt högtstående europé som gör anspråk på överhöghet över samtliga andra jordens folk omkring tvåtusen år senare.

I föreställningen om att den egna tillhörigheten, kulturen, etniciteten, folket, eller om man så vill, rasen är bättre än andra, följer per automatik att det finns bra och dåliga sorters folkslag, etniciteter, kulturer och raser. Den föreställningen omhuldar Heidegger i sitt rektorstal och den omhuldades av professor Herman Lundborg vid Uppsala. Individer och grupperingar som idag, ofta under beteckningen nynazister, för detta idéspektra vidare till kommande generationer.

All slags rasistisk teori sätter föreställningar om alla människors lika värde på undantag, detta oavsett om den rasismen riktar sig mot svarta, vita, mot judar, zigenare, asiater eller aboriginer. Den uttrycker, mycket förenklat, en idé om hur framförallt biologiska, men också kulturella differenser skall utgöra det fundament på vilket en indelning, inte bara av människor som sådana, utan därtill också hur maktfördelningen och resurstilldelningen dem emellan skall vara beskaffad.

Sina moderna rötter har rasismen, förstådd som ideologi, i Europa. Trådarna som under 1940-talet skulle leda fram till Auschwitz och koncentrations- och utrotningslägren anses ha sin förste moderne spinnare hos den Franske greven och aristokraten Joseph Arthur de Gobineau 1816-82. Gobineau var den förste som försökte göra vetenskap av den mänskliga ojämlikheten, en vetenskap byggd inte på sociala eller ekonomiska faktorer, utan istället på biologiska och kulturella.

Gobineau hade naturligtvis haft sina företrädare, bland många andra exempelvis hos en av upplysningens stora personligheter, Voltaire, som hade uttalat sig i ordalag som idag förmodligen skulle betecknas som rasistiska och före honom hade det funnits en mängd tänkare som reflekterat i liknande banor, men det är alltså först med Gobineau någon på allvar försöker göra vetenskap och politisk doktrin av ämnet.

Tidigare idéer i ämnet skall dock inte på något sätt undervärderas eller bagatelliseras Föreställningar om över- och underlägsenhet mellan folken och kulturerna tjänade bland mycket annat till att legitimera exempelvis kolonialism och slaveri, men då utan att ha den förment vetenskapliga förankring som nu, vid 1800- talets mitt, Gobineau ville ge det. I efterhand när man läser vad slags "vetenskap" Gobineau framlade så ter den sig tämligen, vilket förvisso är en högst subjektiv kommentar men ändock, skrattretande. Gobineau skriver exempelvis:

"Enär historien så tydligt visar en oförsonlig antagonism mellan raser och deras kulturformer är det uppenbart att olikheten och ojämlikheten har sina rötter djupt i en medfödd motvilja. När europén inte kan hoppas på att civilisera negern och inte förmår att överföra på mulatten mer än en bråkdel av sina färdigheter... är jag berättigad att hävda ojämlikheten av intelligens hos olika raser."

Men man bör hålla i minnet att Gobineau var ett barn av sin tid, när Gobineau i sin essä om rasernas ojämlikhet påtalar att de raser som idag läs ca 1850 är vilda alltid varit detta och inte går att civilisera, eller att endast besläktade raser kan befrukta varandra intellektuellt, eller att den vita rasen, framförallt den nordiska ariern, är skapelsens krona, och den afrikanske negern den lägst stående av samtliga raser så fyller detta en funktion i de västeuropeiska samhällena.

Gobineau legitimerar genom sin "vetenskap" den rådande ordningen med kolonialism, imperialism, exploatering och västeuropeisk överhöghet han ses därigenom med blida ögon av den bildade sociteten och de som har mycket att triumfera på att förhållandena mellan världens folk och världsdelar är beskaffade som de är. Att hans "vetenskap" inte är annat än en politisk författares spekulativa åsikter ses förbi då den tjänar ett både ekonomiskt och socialt intresse i det samhälle där den formuleras.

Vi vet att Hitler läste Gobineau med behållning, om vi därigenom kan göra Gobineau medskyldig till Auschwitz och "den slutgiltliga lösningen" är väl däremtot mer tveksamt. Min personliga uppfattning är att vi bör fria Gobineau. Hitler läste också Shakespeare och Kant, och knappast någon är väl beredd att göra dessa medskyldiga till nazismen och dess brott mot mänskligheten.

Det enda vi, utan vidare studier, kan säga om Gobineaus forskning och filosofi angående rasernas ojämlikhet är att den blir en startpunkt för den moderna rasismen som komponent i olika politiska ideologier, eller som vissa hävdar, formerar sig till en politisk ideologi i sig. Ett försök att ge föreställningarna om mänsklig ojämlikhet utifrån ett antal variabler så som biologiska, kulturella och sociala ett vetenskapligt skimmer och en vetenskaplig legitimitet.

Och det är just här någonstans, i denna brytning mellan spridda föreställningar och systematisk vetenskap, som kanske rasismen som rörelse är som allra farligast, i den rasistiska politiska ideologin och dess, kanske framförallt under 1900- talet, framträdande - både i den formella politiska praktiken och vardagliga mer implicita och informella - element.

Av Mattias Alsander 12 maj 2003 12:32