Gud har blivit en bricka i spelet

På söndagsmorgnarna väcktes jag av allehanda pastorer som predikade om det "nobla kriget mot de onda och otrogna", på vardagarna predikade och propagerade politiker om "kriget för fred" och försäkrade folket att Gud minsann står på USA:s sida. Varenda tal avslutades med "God Bless America/our troops/our sons and daughters/us". "God bless America!"-banderoller, stickers, vimplar och slagord fanns överallt och man kan inte låta bli att ana en viss xenofobi i uttrycket. Varför skulle Gud bara välsigna dem?
Männen i medierna och männen på gatan talar samma språk. Den nya raggrepliken på Manhattan blev plötsligt: "God bless you, baby!"

Nu när jag är hemma igen kan jag tycka att det är så skönt att Gud får vila. I vårt land är det ingen som tar Gud i sin mun. Inte offentligt i alla fall. Här är Gud gömd och glömd.

Men jag undrar ändå vad Gud själv tänker om att ha blivit en bricka i det storpolitiska spelet. Vissa verkar tro att de har monopol på Gud. Gud får legitimera krig och konflikter. Det borde han dock ha vant sig vid för en snabb historisk tillbakablick visar att Gud alltid haft huvudrollen i diverse blodbad.

Under andra världskriget hade nazitrupperna ingraverat i sina bälten : "Gott mit uns", det vill säga "Gud med oss". Jag har svårt att tro att Gud var med dem när de gasade ihjäl sex miljoner judar, kommunister, romer och andra som inte passade in i deras nazistiska ideal.

Eller de ryska ortodoxa prästerna som välsignade stridsplan och helikoptrar på väg till Tjetjenien.

Sedan korstågen har Gud fått legitimera människoslakt, pogromer, bombningar och tortyr.

Tron är viktig för den lilla människan. Vi behöver alla något att tro på, något att söka styrka och tröst hos, i synnerhet när det är mörkt och kallt i våra liv. Men alltför ofta brukas tron och religionen som en ventil för att lätta på aggressioner och frustrationer, för att rättfärdiga brott. Gud har blivit krigsherrarnas bästa vapen.

Gud gråter. Jag ser honom hur han sitter där i sin himmel och skakar på huvudet och undrar vad vi sysslar med? Han ser oss förvandlas, återigen, till våldsamma vildar. Värst är de som utger sig för att vara Guds bästa barn. Värst är de som tillber och prisar honom. Värst är de som fått mest av Gud, de som begåvats med allt - pengar, prylar och plastkort.

I min naiva värld står Gud för fred och kärlek, inte krig och hat. Jag är förvirrad och förfärad över det våld som världen bevittnar. Därför, och mer än någonsin, hoppas jag att alla troende enas kring det goda som Gud står för: att alla har rätt till Gud oavsett vad man väljer att kalla honom eller henne och att Gud inte får klä skott för kristna korståg, muslimska terrorattacker eller förintelser.

Av Alexandra Pascalidou 09 maj 2003 11:55