Rockens roll - utspelad?

Som liten byting tvingades jag ofta spendera min blöjklädda tillvaro mitt i tonerna av band som Rolling Stones, Cream, och Mountain. Min far, en tvättäkta gubbrocker, städade ofta lägenheten genom att använda alla typer av mopp-, kvast-, sop-, och dammsugarskaft på samma sätt som han, och sedermera även jag, trakterar gitarren.

Detta har lett till att jag känner igen stycken och låtar som jag inte ens kan gissa namnet på. Mina blöjstudier i musik, ofta bedrivna på vardagsrummets golv, har även funnit en vän i en lätt hörselnedsättning som jag avnjuter till och från. Så när jag i tioårsåldern skulle köpa min första skiva, föll valet helt utan tvekan på de svenska pudelpervorockarna Europe, och med tiden kom band som KISS, Motörhead, Metallica och dylikt även in i rockmobilen Erik.

Det var länge sedan, och med tiden har förändringar kommit och gått, och ingenting har riktigt bestått. Vi befinner oss i en tid där kommersialismen insett att få saker är så oexploaterade som rockkulturen. På senare tid har allt mer plastpaketerad rock, punk, hårdrock och allt möjligt skräp med dessa genrebeteckningar tagit plats på NRJ, MTV och alla medium av deras slag. Det är med besvikelse man ser hur allt grävs upp från underjorden, och brutalt misshandlas och yxas till totalt menlös sunk. Hur det plötsligt dyker upp band som ser ut som de gamla godingarna men som producerar musik som bara skvalar. Melodier som är snygga, de tre sekunder som man fortfarande minns dem.

Slaktandet av rocken breder väg för extremister som Slipknot, American Head Charge och andra dylika som många känner mer som oväsen än som musik. De tog allt ett steg längre, och plötsligt var det inte bara pensionärer som tyckte att rockenrollen var ett meningslöst hopkok av skramligt brrrööööt. Dessa band blev enhälligt hyllade i alla typer av rockmedium, och sorgligt nog såg ingen vart det bar av. En trend där all rock antingen har tagit tonen av glättigt meningslöst idiotskrammel eller blivit offer för oväsenstrenden, där ingen kan komponera en genuint snygg melodi, utan det mesta bara är en stor matta av ljud som inte ger något annat förutom huvudvärk.

Samtidigt harvas det envist på i alla gamla spår. Trots att det numera inte är särskilt provocerande med bikinibrudar och texter som skulle platsa på sexnoveller.ws så hänger man kvar i ett spår som har sitt ursprung i 50-talets USA. Oförmågan till seriös förändring är bestående. Och förödande. Denna envisa vägran att vidga perspektivet, i rädsla för att bli betraktade som töntar av resten av rockrörelsen, har lett till en enkelspårning utan like. Trots tappra försök från band som MetallicA, som -96 släppte Load och direkt blev utbuade, för det var ju inte riktig hårdrock, står allt fortfarande blixtstilla.

Rocken är död, har det tjoats genom åren. Frågan är om det någonsin varit sant. Rock är inte bara en musikstil, det är liksom punken också en nästan alltgenomgripande attityd. Ett attitydpaket som inte bara dör ut hursomhelst. Men nu står rocken inför ett av sina tuffaste kraftprov.

I en världssituation där varken sex, våld, ond bråd död eller Satan känns särskilt provocerande eller ovanligt längre ifrågasätts hela rockkonceptet. Vad kommer hända med rocken? Vad kommer hända med oss rockers? Är rocken på väg att dö?

Av Idioten Puckosson 02 maj 2003 15:57