United States of Europe

I höst har vi chansen att välja. Valet mellan att fullt ut ingå i en stormakt, eller att bara vara med på ett hörn. Det mest logiska vore ju att vara med fullt ut, jag menar, vem vill vara medborgare i en åsidosatt skitstat, som inte kommer vara med i de stora rummen när man beslutar om allt det viktiga?

För EMU innebär just ett steg i den från början uttalade riktningen: Ett Europas förenta stater. Som alla vet är det ofta svårt att förhålla sig helt opåverkad av detta jätteland i väst, som nu på erkänt allvar är Europas uttalade förebild. Byggandet av en stormakt av USA:s mått är inte smärtfritt, allra minst för oss som ska tacka och ta emot, och som egentligen inte har någon makt över själv besluten.

Det finns fördelar med EMU. För företagen och organisationerna kommer det bli lättare att hantera både pengar och arbetare, i takt med att gränserna skall öppnas, valutan blir densamma och både lönerna och arbetstagarna blir rörligare. Samtidigt kommer priserna mycket troligt att stiganågot som skett i alla EMU-länder. Detta kan ju ha sina positiva följder även för småfolket, men det är en diskussion jag överlåter åt ja-sägarna.

Att ingå i en stormakt som den som just nu byggs i Europa, kräver tydligen att alla måste rätta sig efter vissa regler. Reglerna är som bekant delar i EU/EMU:s grundbefattningar och närmast orubbliga. Till dessa hör att staten skall sälja ut nästan samtliga statliga företag, och ha en minimal roll i marknaden. För Sverige innebär det här, som kanske märkts, utförsäljning av kommunikation såsom järnväg och tele. Men även pension, vård, post, el, vatten och avlopp. Precis som Bob Hund rear den svenska staten ut sin själ, och allt ska bort. I Storbritannien har man redan märkt av de lysande effekterna av detta, där man är i full gång med att återförstatliga den järnväg man en gång sålde ut. Den må ha varit rejält sönderkörd i statligt ägo, men blev en ren katastrof i privata händer. På samma sätt kan vi ju fråga stockholmarna vad de tycker om att Connex tagit över tuben i vår vackra huvudstad. Hel dig, o Connex.

Vidare kan man ju glädja sig åt nyheten att den svenska staten spelade bort 450 miljarder av folkets pensionspengar. Lösningen på detta är helt tveklös, sälj ut ännu mer. Ett annat fullständigt underbart exempel är Telia, som såldes till befolkningen för överpris, vars aktier sedan rasade som WTC en solig höstmorgon. Numera sysslar Telia med att tillåta vidarekoppling av sina modemkunder till dyrare operatörer, och på så vis tjäna sig kosing. Detta innebär att du kan koppla upp dig mot Telia, och sedan, av någon konstig anledning, få en räkning från Vemfansomhelst AB, som envist hävdar att du använt deras Internetuppkoppling.

Ett annat företag som undergått flexibilitetens och frihetens omvandling är allas vårt kära Posten. Avgifter har tillkommit och servicen har förbättrats. Det vet alla som besökt någon av Svensk Kassaservice lokaler.

Att dålig pension och dålig äldrevård är för folkets bästa är så självklart att vi inte ens behöver nämna det. Alla vill väl kunna dö på sin kära arbetsplats, och slippa alla de där gullande sjukbiträdena som ständigt ska passa upp och inte låter en försöka själv överhuvudtaget.

En annan aspekt av den härliga Supermakten är demokratin. Vad händer i en representativ demokrati när man beslutar sig för att flytta makten ut ur landet? Det innebär att vi svenskar skall representeras av människor bosatta och arbetande i Bryssel. Detta leder oss till den frågeställning som all representativ demokrati står inför. Kan en representant i Stockholm på ett tillfredställande sätt representera en boende i Gbg, Treriksröset eller Skanör-Falsterbo? Kan en bosatt och arbetande i Bryssel representera en boende i Treriksröset bättre än en representant bosatt i Stockholm? Svaret måste rent generellt bli ett självklart NEJ. Endast jag kan representera mig själv på ett sätt som jag finner 100 -igt tillfredställande, och graden av tillfredställelse över representationen måste således sjunka ju längre avståndet är till mig. I den mån vi trots allt får behålla demokratin, kommer den alltså att gravt försämras.

Vi kommer även, till allas förtjusning, att förlora den pyttemakt vi en gång hade över ekonomin, som då kommer skötas av ECB, där Riksbankschefen blir ECB:s representant i Sverige.

Ett argument som faktiskt skulle kunna välkomnas av mig, är att det behövs en motvikt till USA i dagens värld. Men då kommer omedelbart frågan: är USE en motvikt? USA och USE ligger politiskt mycket nära varandra, speciellt eftersom USA har många stora företag, med stor ekonomisk betydelse, i många USE-stater. Inte att förringa finns det även vissa ledare i USE-länder som har en närmast knähundsliknande relation till vårt kära USA.

En annan fråga till betänkning: Blir världen bättre med två supermakter, oavsett om de stöder varandra eller inte? Om vi då tänker oss, vilka länder har genom tiden varit inblandade i mest smutsiga skandaler? Vilka har fått mest skit genom historien? Vilka har dödat flest människor? Vilka har krigat mest? Vilka har direkt eller indirekt förtryckt flest? Stormakterna står för en stor del av det uppräknade. Med två stormakter ökar den världspolitiska spänningen.

Kalla kriget, någon?

Summan av kardemumman blir att EU/EMU i första hand är en fråga för de stora grabbarna. Vi som inte sitter på höga poster i samhället har inget positivt att vänta. Vårt inflytande kommer minska ännu mer, och vi blir helt enkelt tvungna att acceptera många av de beslut som fattas över våra huvuden, eftersom våra egna folkvalda blivit i det närmaste marionetter. Därtill kommer det sorgliga faktum att världen fått ännu en stormakt, redo att lägga sig i andras affärer, stödja andra diktaturer. De få positiva effekter som kan fås av en stormakt, som ex en stor armé till insatser för att avsätta terrorregimer, som i Irak, kan bli ett resultat av mellanstatligt samarbete, något som jag tror blir till större allmän tillfredställelse än som nu, när vi låter stormakterna ta hand om allt.

Av Idioten Puckosson 28 apr 2003 10:48