Svin av vår tid

Punken i Sverige firar tydligen 25 år i år. Det innebär att den är äldre än vad vi är, så det kanske verkar konstigt att det är vi – fyra slynglar – som skriver denna text och inte Punk-Bosse, 44, gift och två barn. Då hade det kanske blivit en text fylld av nostalgiska minnen från sent 70-tal och en massa spektakulära anekdoter från den nerpissade betongen i Rågsved. Nog för att det innebar en förlösning av punken och dess ideal i vårt land men att det nu är vi som skriver kan ses som att punken i allra högsta grad lever, om än i nya former och uttryck. Nedan följer hur vi ser på punk och vad den har betytt för oss.

Nog för att punkkulturen alltid har tolkas efter individuella behov och har sett ut och låtit olika, men en sammanhållande egenskap är och har från början varit att det är en protest mot normer och det etablerade samt att den uppmanar till självförtroende för den lilla människan. I ett sent 80-tal/tidigt 90-tal när populärkulturens producerade stjärnor kändes alltmer avlägsna och oöverträffliga, var det just detta som fick oss att hitta till punken och göra den till vår. Man kunde faktiskt spela rockmusik på sina egna villkor och säga vad man ville, utan att behöva bry sig om vad medelsvensson hade lärt sig att anse om den saken.

I punkens barndom, i det konservativa England, rådde hög arbetslöshet och stark misstro mot politikerna, vilka alltmer förlorade kontakten med folket och dess åsikter. Punkarna, vilka till stor del kom från arbetarklassen, använde sig då av alla medel som på något sätt utmanande de allmänna uppfattningarna, som allt från till exempel hakkors till stötande sexanspelningar. Man klädde sig "punk", det vill säga som ett slödder och använde fula ord.

Men bortom alla trotsiga provokationer växte en kultur fram där man stärkta av gemensamheten, tog tag i saker och ting på egen hand. D.I.Y. Do It Yourself blev ett centralt begrepp där framförallt musikkulturen spelade en avgörande roll. Man startade band utan att kunna spela, anordnade spelningar, fixade spelställen, startade egna tidskrifter så kallade fanzines med mera. Denna mentalitet är framförallt det som fortplantat sig genom decennium och i dagens läge gör punken politisk i allra högsta grad.

I ett samhälle där det ligger i maktelitens intresse att ha ett köpkraftigt och icke ifrågasättande folk, finns punken som en motpol där man motsätter sig idealen och vägrar anpassa sig till normer som är formulerade av folk som på olika sätt vill sko sig på en. Man bildar sig en egen kultur varifrån man får kraft att tänka själv.

Punken är alltså inte bara, som många tycks tro, en musikstil, utan även ett förhållningssätt till sig själv och samhället runt omkring. Punkkulturen för en kultur är just vad det är återskapas i varje generation av nya snorungar som med kaxighet tar sig friheten att uttrycka sig själva. Men låt er dock inte luras av den formaliserade "punkrocken" som visas på ZTV, med plastiga och ofarliga konceptband. Musik som skapas för att sälja utan tillstymmelse till budskap, skall kallas för vad det är – kommersiell bajsmusik som hellre kan klumpas ihop med TATU och A-teens, än band som Rancid och Ebba Grön.

Punken är fortfarande uppkäftig och farlig, om än mer medveten och komplex – vilket krävs mot ett samhälle som håller oss i allt hårdare grepp. Idag, precis som för 25 år sen, rockar punken röv och sparkar arsle med näven upp i luften. Inte ens ZTV och den multinationella musikindustrin kan ta död på något så levande som punkens skaparkraft.

Av Veckans artist: Varnagel 24 apr 2003 17:32