SL - Företaget Gud glömde

Eller kanske inte måste. Men om man vill sitta i solen på Söder och gotta sig med alla andra glada människor innan matchen så är det en fördel om man inte har bilen med sig. Får se hur jag gör nästa gång. I går var i alla fall jag och sambon väldigt tidiga. Redan vid fyratiden var vi klara att åka eftersom vi båda lyckats sluta tidigare. Stor stark på Söder innan det var dags att ta pendeltåget ut till
AIK-land. Hade vi tänkt. Jag plockar fram min Hammarby-tröja som samlat damm hela vintern och sen möter vi en kompis innan det är dags att kliva på tunnelbanan. Allt är super och vi är hur laddade som helst. Så kliver det på ett gäng musikanter,varav en har en saxofon som skulle störa en döv, och börjar spela så vi inte ens kan prata.

Vi borde ha anat oråd redan då. Något kommer att gå snett.

Och visst,fem minuter senare stannar tåget på en bro ovanför Nynäsvägen. Ingen förklaring,ingenting,vi bara står där. Först bryr man sig inte så mycket, sånt kan hända. Men när vi stått där i närmare tio minuter är det inte lika kul längre. Då, plötsligt, hörs förarens röst i högtalarna:

"Tyvärr står det ett tåg på Skogskyrkogårdens station så vi måste vänta på att få komma in, jag vet inte hur lång tid det tar".

Nu börjar vi surna till lite. Så kul är det inte att sitta fast på en bro ovanför en kraftigt trafikerad väg. Jag tittar på klockan och upplyser karlarna om att den är över fem. De ser ännu mer panikslagna ut. Jag säger att om tåget hade gått som det skulle så hade vi suttit någonstans med en stor, kall öl just nu. Det gör dem inte gladare. Och vi väntar. Och väntar. Så ropar föraren igen att det står ett tåg på perrongen och att vi måste vänta. Mitt sällskap har börjat diskutera det oturliga i att vi stannat just på den här bron. Om vi bara kunde köra några meter till så skulle de kunna få upp dörrarna och hoppa ut.Vi undrar förstås varför det står ett tåg och blockerar. "Växelfel" säger jag. Ett ord som alla Stockholmare är väl bekanta med. Och jag har rätt. Förarens röst igen:

"Det står ett tåg med växelfel på Gulmarsplans station. Vi har bra två stycken som jobbar med det så jag vet inte hur lång tid det kan ta. Det är stopp på alla linjer".

Nu har vi stått still i över en halvtimme och alla börjar bli rejält sura. Det som ringer i mitt huvud är "500 spänn, 500 spänn betalar jag dem och det här är vad man får för det". Klockan tickar iväg. Vi som var ute i så god tid för en gångs skull. Nu skulle vi slippa stressa ut till Solna. Var det meningen. Till slut känner vi att det rör på sig. Det var på tiden. Tåget rullar lungt in på stationen som om ingenting har hänt. Vi har redan bestämt att vi ska gå av och ta en taxi. SL betalar ju det. Med tanke på att det är totalt stopp i trafiken så verkar de flesta ha kommit fram till samma sak. Några enstaka nötter sitter kvar på tunnelbanan när dörrarna öppnas. Herregud, gillar de att sitta fast och bli timmar försenade? Efter panikletande efter en taxi, detta måste vara förarnas dröm som slutade med att vi så gott som stod mitt i vägen och viftade, så befinner vi oss på Söderhof nära en timme försenade. Det börjar bli kusligt tomt där. Klockan är över sex så vi borde ju egentligen slå följe med alla andra som är på väg till tåget. Men en öl ska vi faktiskt ha, i killarnas värld är det två som gäller.

Missar tåget som går kvart över. Springer som galna för att hinna med det som går halv sju,och missar. Det är förstår inte SLs fel men föraren såg oss och åkte ändå men det är lätt att lägga skulden på dem. Den tristaste effekten av vårt äventyr med SL är att vårt humör som var i topp när vi åkte hemifrån har landat någonstans långt ner i skorna. Och allt bara fortsätter att gå fel. Vi står i en milslång kö utanför Råsunda bara för att en missunsamm biljettvakt ska upplysa mig och killen om att med våra bljetter ska vi stå i den andra kön. Priset är detsamma, det är bara numrena som är fel. Jag försöker charma henne "men det spelar väl ingen roll? Kan du inte vara lite sjyst,våra kompiar går ju in här". Hon hävdar bestämt att det spelar stor roll så det är bara för oss att lomma ut och ställa oss sist i den längsta kön. Där inne hör vi jubel och trummor. Matchen började för ungefär tio minuter sedan. Min kille är så sur så jag tycker det är bäst att inte säga något. Han gruffar om att det är SL:s fel, allt har gått åt skogen sen vi klev på deras jävla tunnelbana. Vi som var så glada innan. Till slut kommer vi in i alla fall. Humöret blir lite bättre när vi upptäcker att vi hamnat brevid en fanatisk AIK-are som gapar och skriker utan att bry sig om att han uppenbarlgien står på fel sida. Jag undrar var allt hat och bråk som kvällspressen gillar att vältra sig i finns. Här står han i ett hav av hammarbyare och vrålar: "Kom igen Gnaaaaget", så att lungorna spricker och ingen verkar störa sig på det. Ja jag vet vad som hände senare men hjärndöda idioter går tydligen inte att rensa bort helt och hållet Killen blir lite muntrare när han får en blaskig folköl för ockerpris. Men vi har inte glömt. Han börjar mumla om att nästa gång får jag köra in. Jag säger att den diskussionen tar vi då. Men det blir antingen det eller taxi. Aldrig mer tänker vi lägga vår perfekta kväll i SL:s händer. Bättre humördödare finns inte. Alla som bor i Stockholm kan nog hålla med.

Hur matchen slutade? 1-1 så lite anledning till glädje hade vi ändå när vi skulle hem. Vinst hade förstås varit bättre än oavgjort men det är definitvt mer glädjande än att förlora mot det där stöddiga laget. Och det var nog SL:s fel att det inte blev 2-1 i stället...

Av Magdalena Klinga 23 apr 2003 18:57