Om makten på ett tåg

kvällsrusning i pendeltågstrafiken, folket skyfflas hem från jobbet. det sitter en man på sätet bakom mig, med sin rygg mot mig men lutar sig snett mot väggen, har ena armen över ryggstödet och läser tidningen, tar plats. när jag sätter mig ned slår jag av misstag ryggen den armbåge som mannen har lagt över ryggstödet. och jag - mitt våp! - vänder mig om och ber om ursäkt.

mannen grymtar till svar men tar inte ned armbågen.

jag sitter framåtlutad hela vägen hem.

--

för ett par dagar sedan en annan scen. ett tonårspar höll handen i en nästan tom tågvagn, hade sträckt ut benen framför sig, halvlåg över sätet. flickan hade kilat fast sin fot mellan elementet och sätet framför. de skrattade, pussades, babblade. var söta tillsammans.

så steg en dam i medelåldern på. hon kunde sitta var som helst, det fanns rum åt alla. men hon valde att sitta mittemot de förälskade tonåringarna, klev över pojkens fötter och spände ögonen i flickan:

ta ned foten, sa hon.

och flickan gjorde som hon blev tillsagd. damen satte sig ned, nöjd. pojken pussade sin tystade flickvän på kinden.

jag kommer ihåg hur förbannad jag blev när jag såg det där.

--

det är en oskriven lag vilka som får ta plats och vilka som inte får det. att en medelålders kvinna anser sig ha rätt att trycka ned en tonårsflicka med en uppläxning som egentligen inte är berättigad, eftersom flickan faktiskt inte stör utan bara breder ut sig. och att en ung kvinna, som jag själv, kan bli sittande framåtlutad som ett jävla våp i en knökfull pendeltågsvagn eftersom jag inte vågar säga till en vuxen man trots att han praktiskt taget sitter på både sin egen och min plats samtidigt.

jag undrar om den medelålders damen skulle ha sagt till den fullvuxna mannen om hon hade varit i min sits idag? och det värsta är, att jag tror inte att hon skulle göra det.

det finns ju liksom regler att följa i tågvagnen. vilka man har rätt att säga till, till exempel.

--

men jag önskar att jag var en sådan som kunde säga till, trots att den som tar plats har ett brett och muskulöst hårigt bröst. en sådan som kunde sträcka på sig i sin fulla lilla kvinnlighet och mopsa upp mig mot en sådan där bufflig man. men han skräms ju i sin säkerhet; det där så självklara runt vissa människors hela gestalt att det är givet att just de ska få ta plats på bekostnad av andra.

jag önskar jag hade vågat säga ifrån, och inte bara lutat mig framåt och därmed befäst vårt samhälles köns- och åldershierarki.
jag önskar att jag, i rusningstrafik, hade varit lite mer av medelålders dam och den buffliga mannen lite mer av foglig tonårsflicka.
och för ett par dagar sedan, i den där halvtomma vagnen, önskar jag att den medelålders damen hade varit lite mer av våpigt jag, så att därmed den fogliga tonårsflickan kunde fått chansen att för en gångs skull vara lite mer av bufflig man.

fast det är väl en skitsak. egentligen.

Av Annakarin Josefsson 17 apr 2003 09:32