Den enkla kärlekens algoritm

Jag var väl fem år och gick på dagis. Han hette Daniel och vi förlovade oss i en garderob på avdelningen Bamse. Jag minns inte hur länge förlovningen varade eller vad det var som orsakade uppbrottet. Kanske berodde det på ekonomiska meningsskiljaktigheter skulle veckopengen läggas på saltisar eller sega kolor? eller så var det dispyten om vem som skulle ha den tuffaste trampbilen på gården, som till slut tog ut sin rätt.

Uppbrottet passerade dock ganska smärtfritt. Daniel fick ekonomisk ersättning i form av tre hallonbåtar och jag ett extra varv runt gården med den blå trampbilen. Detta minns jag så klart inte, men det är en fullt rimlig gissning.

Hur som helst satte det inga större spår hos någon av oss vad jag vet och livet fortsatte in i lågstadiet.

Här bytte jag, och alla andra tjejer i klassen, tidigare Daniel:ar mot en James och en Måns. De var helt enkelt de populäraste killarna i klassen. Ingen ifrågasatte varför, det bara var så.

Vi ägnade helgerna åt att färglägga stora pappersark fyllda med tafatta kärleksrim som vi smög in i deras brevlådor och vi turades om att fråga chans på dem. Att fråga chans var ett alldeles utmärkt sätt att inleda ett lågstadieförhållande, som för övrigt inte innebar så mycket mer än att man delade klassföreståndare och hade "sälle" till och från skolan.

Men även för en bekymmerslös åttaåring kan hjärtat klappa lite extra för någon och det fanns en rad väldigt enkla sätt att uttrycka sin lågstadiekärlek på. Förutom att fråga chans och färglägga blommiga lappar fanns den eminenta leken kysspjätt som fungerade ungefär som vanlig tafatt fast involverade blöta tafatta pussar istället för ryggdunk. Inte helt olikt det som ofta utspelar sig på nattklubbarnas dansgolv klockan halv fyra en lördagsnatt.

För mig var det Måns som gällde. Det var hans brevlåda mina lappar gled ner i och det var honom jag siktade in mig på under rasternas omgångar av kysspjätt. Det blev dock varken garderob eller förlovning för min och Måns del, men min bekymmerslösa kärlek för honom höll sig troget vid min sida ända in i högstadiet.

Men i gymnasiet hände det något. Allt blev med ens väldigt komplicerat. Kärleken blev besvärlig, invecklad och väldigt smärtsam. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, men jag antar att jag växte upp.

Det som tidigare varit så enkelt och bekymmersfritt blev svårt, ibland obegripligt, och fyllt med vad jag senare skulle lära mig kallas för olycklig kärlek. Jag vet inte hur många kvällar jag spenderade med skolkatalogen i knäet snyftandes ikapp med ballader på stereon, den ena mer smäktande än den andra.

Men verkligheten var svår och obönhörlig. Det gick inte längre att skicka kompisen att fråga chans på den man gillade, att ha ett förhållande innebar inte längre bara att man hade "sälle" till och från skolan och uppbrotten passerade inte alls lika obemärkt som tidigare.

Plötsligt fylldes kärlekstillvaron med regler som när man kunde ringa utan att verka för angelägen, under hur lång tid man kunde växla blickar med någon innan man kunde vara säker på att han gillade en eller att det inte längre räckte med att vara en jävel på kysspjätt för att få pussa på snyggaste killen i klassen.

Än idag, 20 år efter chansfrågandet i lågstadiet, har jag fortfarande inte lärt mig att förstå det vuxna kärlekslivets "do:s and dont:s".

Men varför gör man allt så komplicerat bara för att man blir vuxen? Vi mognar förvisso och kärleken existerar på helt andra villkor än när man är liten, både på gott och ont. Men kanske just därför behöver vi hålla fast vid det där enkla och okomplicerade? Kanske är vi vuxna i ännu större behov av koncept som "fråga chans" och "kysspjätt".

För visst hade det känts skönt att kunna plocka upp luren och ringa den där snygga killen i uppgången bredvid och fråga chans? Eller att åtminstone ibland kunna byta ut alla ångestfyllda helger i svindyra barer på stökiga nattklubbar mot en omgång kysspjätt på kafferastern på jobbet.

Nu har jag inga färska erfarenheter av just kysspjätt även om jag ser leken utövas i mer eller mindre nyktra varianter på min arbetsplats firmafester men det var inte mer än fyra år sedan en kille frågade chans på mig.

Vi hade känt varandra i nästan ett halvår och jag visste att han var intresserad. Men situationen var inte helt enkel på grund av olika omständigheter och mitt kärleksliv befann sig i ett minst sagt kaotiskt tillstånd.

"Har jag chans på dig?"

Frågan var så enkel och rakt på sak så jag kunde inget annat än ge ett lika enkelt svar tillbaka.

"Ja."

Mitt i mitt kaosartade vuxna kärleksliv kändes plötsligt allt lika enkelt som den där gången i garderoben nästan tjugo år tidigare. Alla krångliga och invecklade regler jag levt efter i hela mitt vuxna liv kändes lika avlägsna som äktheten i en dålig raggningsreplik. Och det enkla okomplicerade som jag övergett någonstans på vägen föll åter på plats som det mest naturliga i hela världen. För hade han inte tagit hjälp av det bortglömda lågstadieknepet och frågat chans hade vi kanske fortfarande suttit vid telefonen och väntat på att någon skulle ringa.

Så nästa gång någon av mina singelkompisar beklagar sig över sitt tråkiga singelliv kanske jag rekommenderar henne att fråga chans på den snygga killen i uppgången bredvid. Och kanske mailar jag chefen imorgon och föreslår att vi inför kysspjätt på kafferasterna.

Av Eva Råberg 11 apr 2003 17:47