Det personliga intresset

Historien uppvisar många exempel på hur ett starkt engagemang för en rörelse från en person eller grupp kan få utvecklingen att löpa i en fåra som var totalt oväntad för den samtida folkopinionen. Farhågor för att utvecklingen skall löpa i en oönskad riktning kan, omvänt, försena en i och för sig önskad utveckling.

År 1000 firade Västeuropa och den romerskkatolska kyrkan inledningen av det andra årtusendet efter Kristi födelse. Föga anade man då att denna mäktiga kyrka skulle ifrågasättas på allvar bara ett hundratal år senare. Då uppstod nämligen en rörelse kallad Albigenserna som organiserade sig som en egen kyrka. Den kyrkan stod för ett asketiskt renhetsideal och ifråga om troslära förespråkade den andedop och en dualistisk teologi. Påven Innocentius III predikade korståg mot Albigenserna, vilket resulterade i det blodiga Albigenserkriget 1209 - 29. Albigenserna förlorade detta krig och sedan inkvisitionen gjort sitt var rörelsen krossad och försöket att utmana katolska kyrkan var därigenom förvandlat till en fotnot i världshistorien.

Den andra utmaningen mot den katolska kyrkan uppstod när Martin Luther spikade upp sina teser mot avlaten 1517 och därmed startade det som senare skulle kallas reformationen. Även detta försök att utmana den katolska kyrkan kunde ha blivit en fotnot i historien om inte den reformerta kyrkan i Nederländerna och landets regent Vilhelm av Oranien hade bjudit ett beslutsamt motstånd mot försöken att återinföra katolisismen. När det gäller att utmana en så mäktig rörelse som den katolska kyrkan gäller det att det finns en personlig övertygelse och en beredskap att offra livet för saken. Medan de reformerta i Nederländerna, Frankrike hugenotterna och Skottland presbyterianerna under 1500-talet fick kämpa hårt för att inte bli krossade infördes lutherdomen i England och norra Europa av kungarna och dessa skulle troligen ha återgått till katoliscismen om det egna maktinnehavet hade hotats. När sedan slutkampen mellan katolisism och protestantism ägde rum under det trettioåriga kriget hade lutherdomen vuxit sig så stark att man kunde åstadskomma ett status quo i kampen mellan religionerna vid den westfaliska freden 1648.

Den ryska revolutionen kan indelas i en "girondistisk" och "en jakobinsk" fas. Den första fasen inleddes i mars 1917 med tsarens adbikation och en borgerlig regim som inte visste vad den skulle göra med regeringsmakten. Liksom i Frankrike skulle troligen denna regim ersatts av monarkins män om inte revolutionen gått in i den jakobinska fasen i och med kommunisternas så kallade statskupp i oktober 1917. Om monarkin hade återinförts hade marsrevolutionen bara blivit en fotnot. Liksom jakobinerna måste kämpa för sin revolution mot emigranter och de omgivande staterna måste kommunisterna utkämpa ett treårigt krig mot emigranter, inhemska motståndare och arméer från 14 länder som försökte krossa revolutionen. Om dessa hade lyckats hade även kommunismen troligen bara ha varit en fotnot, vilket dess motståndare skulle ha välkomnat.

Efter kriget var landet fullständigt utmattat och måste överge alla tankar på att införa ett socialistiskt system. I stället lanserade Lenin 1921 den nya ekonomiska politiken NEP. Denna politik innebar i stort sett att marknadsekonomi återinfördes efter krigsårens socialistiska experiment.

Det ekonomiska system som i västvärlden brukar kallas kommunism men som av dem själva kallas socialism, infördes 1929 när böndernas jord kollektiviserades och privata företag förstatligades. Dessutom infördes en planekonomi som påminde om den krigsocialism som praktiserades i Tyskland under första världskriget. En trolig förklaring till att Sovjet var en av segermakterna i andra världskriget var att landet fick en krigsekonomi redan 10 år före krigsutbrottet.

Både Napoleon och Hitler gjorde exakt samma misstag när man 1812 respektive 1941 anföll Ryssland respektive Sovjetunionen. På grund av detta misstag tvingades Hitler begå självmord och Napoleon blev internerad på ön St. Helena. De ryska härskarna under Napoleonkrigen och andra världskriget var varandras fullständiga motpol. Medan Alexander I, som var Rysslands härskare under Napoleonkrigen, var den mest konservativa regenten i Europa var Stalins styre hänsynslöst radikalt. Upptakten till krigen liknade också varandra i så måtto att Alexander I slöt ett förbund med Napoleon i Tilsit 1807 och Stalin slöt ett nonaggressionsavtal med Hitler 1939. De mycket konservativa och till och med reaktionära segrarna i Napoleonkrigen ville främst undertrycka nationalistiska och liberala strömningar som då låg i tiden tack vare franska revolutionen och som skulle bli de strömningar som dominerade politiken i slutet av århundradet.

Det förhållandet att härskaren i Ryssland under andra världskriget tillhörde det radikala lägret och inte det konservativa har haft en enorm betydelse för utvecklingen under efterkrigstiden. Det radikala lägret, omfattande kommunister, socialister, socialdemokrater och liberaler, har under efterkrigstiden framgångsrikt försvarat människans lika värde. Människans värde skall vara lika och vara oberoende av ras, kön och sexuell läggning. De konservativa länderna fanns nu i stället i Västeuropa där många länder ända till i början av 1960-talet höll sig med kolonier vars befolkning inte alls betraktades som lika mycket värda som européerna. USA var också konservativt i så måtto att man behöll segregationen av de svarta ända till 1960-talet.

Konservatism har väl knappast haft en starkare ställning i världen under 1900-talet som vid tiden för det japanska anfallet på USA den 7 december 1941. USA:s senat hade vid denna tid en stark nazistlobby på samma sätt som senaten nu har en stark Israellobby. Denna nazistlobby ivrade för att USA skulle deltaga i korståget mot kommunismen i Sovjet tillsammans med det nazistiska Tyskland. I USA fanns en stark antisemitism som yttrade sig i att man hade stiftat lagar mot judarna i USA långt före de nazistiska judelagarna i Nürnberg 1935! De upphävdes inte förrän i slutet av 1940-talet. Den starka nazistlobbyn gjorde det synnerligen osäkert om senaten skulle kunna förmås att förklara krig mot Tyskland. Ifall senaten hade sagt nej till en sådan krigsförklaring skulle Sovjet och Storbritannien ensamma få klara kriget mot Tyskland vilket hade skapat möjligheten till en nazistisk seger i Europa. I detta läge kom Hitlers krigsförklaring mot USA som en skänk från ovan för USA:s regering och för de allierade i Europa.

Ifall nazistlobbyn hade fått sin vilja igenom och USA hade allierat sig med det nazistiska Tyskland och krossat kommunismen i Sovjet skulle med all sannolikhet Hitler mottagits som en hjälte i USA. En sådan hedersbetygelse vederfors inte Stalin säkerligen på grund att denne inte ville överge sina radikala övertygelser för att tillfredsställa senatens konservatism.

På samma sätt som den franska revolutionens idéer spreds med Napoleons arméer, spreds ryska revolutionens ideér med hjälp av sovjetarmén i Östeuropa.

Genom att det socialistiska ekonomiska systemet infördes i dessa stater och i Östasien uppkom ett socialistiskt block som inte deltog i den arbetsfördelning som existerade i det kapitalistiska blocket. En av orsakerna till det kalla kriget var att USA till varje pris ville hindra att det socialistiska blocket utökades med ytterligare stater. Detta lyckades man med utom i fallet Kuba som under en period av minskad uppmärksamhet kunde slita sig loss från USA. Efter detta var alla medel tillåtna för att förhindra socialismens vidare spridning inklusive mord på 30000 vänsteranhängare i Argentina och en halv miljon kommunister i Indonesien.

I västvärldens länder rådde fram till första världskriget en sorts halvdiktatur i så måtto att parlamenten inte valdes genom allmän rösträtt. Efter kriget tillät borgerligheten i dessa länder efter stor tvekan att ett demokratiskt system infördes. Tveksamheten berodde på att man befarade att en majoritet i parlamentet skulle kunna konfiskera den rika minoritetens tillgångar. Så skedde dock inte under mellankrigstiden i de länder som tillämpade demokrati. Efter andra världskriget blev borgerligheten ivriga anhängare till demokrati eftersom man fruktade att Sovjet skulle utsträcka sina tentakler till Västeuropa.

Den krigsekonomi som Sovjet införde 1929 och som fungerade utmärkt under trettiotalets snabbindustrialisering, andra världskriget och återuppbyggnaden efter kriget visade sig fungera betydligt sämre under en längre fredsperiod.
En nackdel var att man liksom de kapitalistiska länderna före första världskriget inte tillämpade allmän rösträtt. Såsom en gång borgerligheten befarade att demokrati skulle betyda att ett socialistiskt system infördes befarade kommunisterna att demokrati skulle betyda att det socialistiska systemet avskaffades. Efter det att Gorbatjov sett till att i stort sett alla socialistiska länder övergick till demokrati besannades mycket riktigt dessa kommunisternas farhågor. Genom att nästan alla världens länder har infört demokrati är det nu upp till varje folk att avgöra om man föredrar kapitalism eller socialism.
En framtidsuppgift för radikala personer och rörelser är att skapa ett samhälle som är såväl demokratiskt som socialistiskt och försvarar människors lika värde.

Av Yngve Karlsson 07 apr 2003 14:14