Adam & Eva

Hon, en fri och obunden frilansande skribent och illustratör, satte sig på akterdäcks babordssida. Hon förundrades när först den mindre av silurtidsöarna dök opp ur havet som ur en trollkarls hatt. Strax bakom den lilla skymtade Stora Karlsö. Naturreservat och En Blommande Fågelö! Ja visst var hon påläst inför sina kommande semesterdagar. Överallt vinden som blåste hennes hår. Runt henne ljuden och dunkandet från motorfartygets jämna gång. Och landstigningen och fågelskridiskanter.
- Välkomna till ön! Vi startar rundvandringen med ett besök allra först i museet. Där får ni studera uppstoppade fåglar, arkeologiska fynd och en stor fossilsamling.
Välkommen! Välkommen hit! Efter musesibesöket ska vi alla göra en rundvandring på ön. Den kommer att ta dryga två timmar. Ni kommer att få stifta bekantskap med en skiftande natur och vi ska också besöka en äkta stenåldersgrotta.

Guider och annan personal på ön välkomnade redan vid landstigningen i Norderhamn. Hennes packning var ganska tung: Kamerautrustning, block och färger, hårtork, alla hygienartiklar hon inte kunde klara sej utan. Och stövlar och praktiska ytterkläder och en del ombyten och matförråd, med mera, vägde trots allt en del. Hon började söka efter Någon att fråga om vägen upp till fyrplatsen. Där skulle hon bo! Och hon såg branta klippor med utsprång i en vild natur. Skulle hon klättra?

Öns enda bil var en gammal jeep. Den krängde och knarrade sig framåt-uppför den slingrande och hemlighetsfulla körvägen.

Allt inuti jeepen var pudrat av kalkdamm. Dagen var ovanligt het för att vara i mitten av maj, som en högsommardag i förskott på våren. Jeepens förare var en man i femtioårsåldern. Hon var placerad på det nyligen avtorkade baksätet, med sitt bagage satt hon bland en massa bråte och kartonger runt omkring sig. Presseningstaket bar spår av fint stoft från kalken.

Hon tyckte om att studera mannens ansikte i den inre av backspeglarna. Hans ögon var ljusa i ett blekt ansikte med lätt härjade drag. Han vände bort blicken efter en sekund varenda gång deras ögon möttes. Håret var mellanblont med en draging åt grått,det var av fin kvalitet och ansat i en jämn, manligt rak linje över en spänd nacke. Nacken fick henne att börja längta. Hon njöt av mannens utstrålning. Jeepen segdrog som en ardenner och rev opp dammande spår. Hon ville höra hans röst!
- Jag hoppas att jag inte kommer försent för att få se orkidéerna blomma!Jag menar, jag missar väl inte Adam och Eva nu?
-Inte alls! Dom håller på för fullt. Han lät road och gav henne en retsamt uppskattande blick i backspegeln. Rösten var djup med en intressant accent. Hon kände sig med ens förargad.

I detsamma krängde jeepen till. Några kartonger rasade ned från den motstående bänken. Han sa:
- Det är inte för inte som detta kallas "Dödskurvan"! Det är öns farligaste vägsträcka.
- Hu då! Det låter ganska hemskt. Är det någon som blivit påkörd här!?
- Helt rätt. Det var en hare som hade oturen att bli överkörd och dödad av bilen som då fanns på ön vid sekelskiftet. Händelsen utspelade sig precis på stället här i kurvan.

Hon skrattade lättad men förklarade snabbt att hon älskade djur. Det var verkligen tragiskt det hela! Han sade ingenting. När hon steg ur jeepen uppe på platån var hon redan förtrollad, hänförd, frälst. Och liksom "bergtagen"

Fyrhuset som var byggt i slutet av 1800-talet hade ett franskt slott som förebild. Det var som ur en saga. Hon började inspektera lägenheten hon hyrt för sex dagar. Den bestod av rum och kök och badrum. Högst uppe i fyren!otroligt: Hon öppnade tornfönstret som hon säkrade med haspen i den metertjocka murväggen. Hon som känt sig så gammal och övervintrad.
- Jag är en prinsessa som just nu börjar leva efter att ha fått liv av vågor och luft och ljus och sjöfågelsång. Jag har sett en man som är en förtrollad hippie-prins. Han hade bara glömt sin krona. Den skulle suttit som ett pannband runt hans raka hår. Alla havsljuden strömmade in med försommaren. Det var långt till höst.

Oppifrån sitt tornfönster såg hon sillgrisslornas klippor, precis över grottan Lushålet. Under fåglarnas boplatser slägde havet sina vågor till stänkande skum.

Först ställde hon frukostmaten, beräknat för alla dagarna, i kylen. Andra måltider tänkte hon inte befatta sig med. Det fanns en restaurant nere vid Norderhamn. Sedan packade hon upp. Rummet var komplett med två bäddar. Hon valde ut en säng och lade sig platt på rygg. Över sitt huvud, utanför takfönstret, såg hon fyrtornet avteckna sig. Ingen fanns däruppe som skulle växla röda blänk mot gröna blänk mot vita blänk i upplysande sektorer. Fyren var helautomatisk.Hon började föreställa sig natten i rummet och hon upptäckte en mörkläggningsgardin.

Med ens kände hon sig ensam. Det förlamade henne, fick hjärtat att hacka. Hon tänkte till sin fasa på honom, hon såg för sitt inre hans ögon och ansiktets härjade linjer. Hon återskapade hans röst ur minnet. Och hon reste sig hastigt från bädden och gick ensam ut på promenad.

På den västra havssidan nedanför fyren hängde en vit grind mot horisonten. Den svävade drömlikt i skymningen uppe på Västbergets klippkrön mitt emellan himmel och hav. Utanför grinden löpte en smalspårig stig parallellt med horisontlinjen.

Som om han hade känt hennes tankar och själens rop från henne till honom, kom han vandrande på stigen. Då öppnade hon den magiska grinden och bara lät sig falla. Hon föll rakt in i en annan dimension. Som om detta vore en bekräftelse på klyschan, att det som inte sker direkt, det sker aldrig, hann hon bara tänka: Allt går så fort!

Överallt sjöfågelskratten. De förtrollade lågväxande buskarna var fyllda av blodröda bär. En del grenar bar svarta taggar. Som spjutspetsar. Överallt blommande slånsly. Det var långt till hösten. Runt dem rymden och havets rytm. Han stod med ryggen mot henne. Han stod längst ut på platån rätt över de stupande stupen. Hon ropade till. Hon rös. Hon kände svimfärdig svindel.
- Snälla ni! Kan ni vara vänlig och flytta er längre inåt -bort från stupet och den vassa klippkanten. Snälla ni, för min skull, det ser farligt och otäckt ut.

Han vände vände sig mot henne. Han log.
- Säg du! Och kalla mig ADAM! Jag heter det.

Hon blundade och svalde hårt. Detta kunde kanske vara sant. Det var inte sant! Hon sträckte fram sin hand. I drömmen svarade hon:
-EVA heter jag.

De lustvandrade. Tysta. Sida vid sida. Runt omkring dem vinden, som kysste kind för kind och rufsade deras hår.

-Jag är änkeman.

Och hon förnam smärtan inne i honom. Det något med hans ljusa ögon. Och det var rynkorna runt hans mun och hans rena havsdoft. Han stämde. Han stod tätt vid hennes sida och allt stämde.

- Har vi inte setts förr, log han. Guldkronans hjässband sköt röda reflexer.
- Jo det tror jag också. Det känns som om vi känner varann.
- Och du då? Han frågade och väntade sig ett rakt svar.
- Jag lever ensam. Jag är en gammal singel utan man... Hon väste som en häxa.

Ande, spirit, själ. Och ett underbart lugn. Dofterna från marken och jorden förstärkte euforin. Deras ljudlösa steg över mattor av murgröna. De smög på tårna över mossor och lavar. De försökte undvika att trampa på grå ulliga gulliga bollar.

Då berättade Adam att han bodde i huset bredvid fyren periodvis. Han berättade att han tillhörde fyrpersonalen och utförde arbetsuppgifter för SMHI, statens naturvårdsverk, Sjöfartsverket, Försvaret och Karlsöklubben.

Bara två tre meter bort: Hararna. De såg deras vaksamma vildögon i sekundsnabba, blickstilla poser. De smög över fetknopp, våradonis och gull-viveguld. Benen vacklade, som vore de båda två berusade av vårkvällen, luften och vinden. Kanske hörde de och såg den falska lärkan med sin gula sång i spiral åtbörd opp. Solfjäfervingarna. Och gräset som lyste blågrönt i skymningen. O. Vad fröjd. O. Vad livet dock var skönt. Och snart skulle vår mogna till sommar. Vindens kyssar hud mot hud.

Han ville visa henne Linnés ask med bronsåldersröset. På vägen dit plockade hon malört åt honom och hälsade belevat ifrån gudinnan Artemis.

Välkommen kära DU till ön, sade han då. Näktergalen börjar sjunga i Hien väldigt tidigt om morgonen. Varj morgon ny. Nu. Det pågår...

Och vinden som kysste deras kinder heta. Blodets pulsar och överallt havsljuden och sjöfågelflabben. Dom gapskrattade. Runt omkring vårnatten. Det var gudagott att bara få vara. Exakt vilken dimension av den kära leken båda handlöst hade störtat sig in i var hemligt. Det som skulle ske. Kom.

- Jag har vänner som bott över här i Mosebod på Rönnudden en natt!

- Där vill jag sova nån gång med dig! Hon log och Adam sa:
- Det var deras bröllopsnatt!
- O,jag menade inget särskilt! Eva rodnade som en vildros.
- Men jag fick en tanke... många tankar, sade Adam. Och kraften och känslan hos honom berörde och kom helt oförberett.

De fortsatte bort över ängar översållade med orkidéer. Det var långt till hösten. Och Sankt Pers nycklar öppnade Edens lustgård så att Adam och Eva fick tillträde in. Där blommade dom! Blekgula och purpurröda. Dofter av fläder ur svävande skyar. Nycklarna skimrade i vitt, rosa och rödviolett. Efter blomningen skulle alla blommorna komma att dö. Men om detta visste dom intet, när Adam och Eva brann.

ALICE GUNILLA

Av Gunilla Gyhlenius 07 apr 2003 17:24