Kärlek light i returförpackning

Hon stelnade som en pinne. Vilket var bra. Nu i efterhand alltså. Vi delar nämligen uppfattning hon och jag. Det var inte kärlek jag försökte förmedla. Det var kärlek light i returförpackning.

Jag undrar vad ett kilo kärlek går för nu för tiden. Inte mycket tycks det mig. Det råder liksom överproduktion. Det som förr kändes som en lyxprodukt har blivit dussinvara. Ungefär som färg-tv eller mobiltelefonen. Älskandet har blivit vardagsmat.

En känsla som på något vis ska representera alla känslors absoluta maximering. Längre, djupare, högre går det inte att nå. Ett kärlekens Everest. Det går att gilla, tycka om, till och med att vara kär i, men älska figurerar i en division för sig själv. Eller borde göra.

Det är kanske tålamodet som tryter för den moderna människan. En stressad dominoeffekt i förfalskad ömsinthet.
Jasså, Kalle älskar Sara och Lisa älskar Lasse. Å fan, då får jag nog ta och älska Ulla.

På tv älskas det utav bara helvete. Där behövs det inget Everest. Det räcker med en snålblåst kulle med linbana. Det älskas till höger och vänster, från alla håll. Snabbt enkelt och okomplicerat. Funkar det inte råder öppet köp. Det väntar alltid en ny älskling bakom nästa krön. Klart det smittar av.

I verkligheten däremot, skapar lättsintheten förödelse.
Ofta rusas det förbi alla de där andra känslorna för att kunna älska först, bäst och mest. Men världen blir inte mer tragikomisk än "älskande" par som öppet predikar och mässar sina känslor och två timmar senare, något spritdruckna, står med händerna runt halsen och skriker fula saker. Varje gång. Hora, svin och kräk har även det blivit husmanskost.
Och mycket till pant blir det då inte.

Jag undrar om älska verkligen borde vara en impulsdriven känsloyttring. En sådan som kan gå över dagen efter. Om det inte snarare borde te sig som ett nyplanterat träd vars rötter i början kan ge vika för minsta storm, men allt eftersom växer sig starkare och starkare. Det låter självklart, men det är så ofta det ropas "timber" vid minsta bris.

Vissa skulle kanske hävda att det här är mer av en semantisk observation, men ju mer urvattnat begreppet "älska" nu lyckas bli, ju mer legitimeras också en blekning av de starka känslor som många förväntar sig ackompanjerar det. Snart finns det väl inte ens uttryck kvar för den där geniuna känslan av total, oemotsagd hängivenhet. Snart lyckas vi kanske till och med utrota själva känslan. Om vi inte lär oss behärska och sansa begreppen.

Hoppar jag från en bro om flickan ber mig? Aldrig. Jag HATAR höjder. Vatten är DET VÄRSTA jag vet. Lingvistiska överdrifter som invaderat vårt känsloliv. Fullständigt.

Men hoppar från bron gör jag inte ändå.
För jag älskar inte min flickvän.
Och hon älskar inte mig.
Men vi tycker om varandra väldigt, väldigt mycket.
Det räcker för oss. Så länge.

Av Kim Lund 05 apr 2003 14:38