Den första feministen

Har du hört talas om Lilith? Hon,den första feministen?
Om henne kan man läsa i de gamla skrifterna och jag tycker man kanske borde låta hennes röst komma tills tals här i denna tidning också. Mycket har skrivits om henne och tolkningarna är många. Demon eller naturkvinna? Därom tvistar de lärde.

Men jordens första kvinna är hon och skapades såsom Adams jämlike, rygg mot rygg skapades de där mitt i Eden, lustgården och Paradiset i vår tidlösa vagga. Hennes själs livfullhet, hennes öppna jag och den totala hängivelsen i detta att finnas till och kunna glädjas av paradisets alla frukter är en glädjande tanke. Hennes naturliga kvinnlighet, utan hämningar och utan skam var vacker. Som sagt är tolkningarna många och man kan se henne som den onda demonkvinnan, hon som förstörde friden för Adam, hon som lät synden komma i det fullkomliga. Hon som störde.

Hon har blivit beskylld för att vara ormen som senare fick Eva att äta av kunskapens träd, hon som lockade till frestelsen och hon som red Adam i hans drömmar. Hans lust väcktes och hon fick bära skulden. Än idag är det hon som rider männen i maran, hon som väcker deras förbjudna tankar, den vilda kraft som skrämmer så. Den gudfruktige Adam, han som i sin allvarliga tankegång hölls under träden, sittande försjunken i brinnande böner för att försöka få rening i sin själ, hur skulle han klara henne, hur skulle han kunna tillåta sig att känna det som hon fick honom att känna?

I ångest skuffade han undan henne, förnekade sin egen längtan och lät henne bära en skuld som vi kvinnor än idag får bära. Skulden av fresterskan. Den orena.

Där börjar det kvinnoförtryck som lever än idag. På sina håll i världen nästan som det var från allra första början. Skyla dig, kvinna! sa Adam när hon i skamlös nakenhet födde sina barn därute på åkrarna. Hon höll upp det blodiga barnet mot himlen och stod nyförlöst framför sin Gud och visade i glädje upp det liv hon gett. Det är en bild av total tillit hon uppvisar och det är den bilden av henne jag tagit till mitt hjärta.

"Varför kommer du inte med ut på ängen, Adam?" frågar hon. "Varför samtalar du inte med Gud här med mig istället för i dina grubblande böner, fyllda av vånda och ångest?"
För hon hade det där enkla sättet att prata med Gud, hon förstod att han fanns med i allt som var omkring henne och i allt som växte och i de örter hon samlade. Hennes barnsliga glädje över livet borde inte få glömmas eller feltolkas. För vad var egentligen den synd hon beskylldes för? Jo, hon älskade att vara kvinna. Och hon älskade att njuta av kärlekens alla lekar, befriat och utan skam, inga hämningar, inga regler. Hon var i sanning en vild kraft och visst lever hon i oss, hos alla oss kvinnor? Visst har vi väl alla känt hennes närvaro inne i vår själs gömda längtan?

Fresterskan, den vilda! Inte hölls hon kuvad vid spisen eller vid sin läst, som det kan heta. Nej! För detta var hennes livskraft alltför stor. Stolt och rak stod hon framför sin man och stred orädd för sina åsikter, envis och nyfiken och full av liv. Naturkvinnan Lilith. Den poetiska Lilith. Den vilda, vilda kvinnokraften.

Men hon förnekade inte sin feminina sida som många kvinnor visst gör idag, i tron att det ska göra dem starkare. Som den urkvinna som hon var krävde hon att tvärtom frammana den, att bejaka den och hon var stolt över allt det som gör en kvinna till kvinna. Med blomsterkrans i håret kom hon Adam till mötes om natten och det var hon som inte ville underordna sig ens under kärlekslekarna. Hon som grenslade Adam och red honom till svindlande höjder och till en lust han trodde var förbjuden.

Det skulle senare komma att kallas för synd. I alla tider har kvinnorna fått bära skulden för männens lust. Horan. Den orena. Skökor och slampor. Synd! Synd! O, du syndiga stycke!

Adams söner över jorden har i sanning tvått sina händer och fruktat sin Gud, tolkat budskapen i sina egna tankemönster för att befria sig från den underbara lust de fötts med. Kallat den för arvssynd och förnekat sin egen önskan efter sinnlighet, sensualism och den verkliga närheten som är i att komma samman, att älska, att uppgå i varandra. Inte var Lilith syndig? Aldrig kan jag väl tro att Gud skulle vilja straffa henne för att hon vågade ta till sig de känslor som hon ju fått födas med? Hon, naturkvinnan med glädje i sitt hjärta och ljus i blicken?

Och hon ville aldrig ta ifrån mannen hans maskulina manlighet. Hon ville vara hans jämlike, men inte stå över honom. Inte förringa honom. Inte försöka skala av honom det som gjorde honom till man. Det vore synd, det vore den verkliga synden. Ja, hon fördrevs ut ur Paradiset. Ut i vildmarken och det ska finnas en grotta vid Döda havet som sägs vara den boplats hon skapade sig. Bland de vilda djuren höll hon till. Hon kunde prata med dem. Så naturligtvis är även många av de djuren idag av oren natur i vissa religioner. Grodor, paddor och hyenor. Kråkor, vildhundar, ormar och färgsprakande ödlor. Tro det?
Personligen tror jag inte för ett ögonblick att djur eller vissa av dem skulle vara orena eller mindre värda än andra djur... eller människor? Och detta att kunna samtala med djuren har ju blivit en Gudagåva, en underbar gåva att ha. Och vem skulle inte vilja kunna?Hur mycket skulle inte ha blivit sagt och hur mycket skulle inte verkligen behövas sägas?

Om Gud finns överallt så finns han/hon/den/det även hos alla djur och det är vi människor som bör få upp ögonen för vad de verkligen är. För de äger en visdom som vi borde ta till oss. Historien förtäljer vidare att Lilith där i vildmarken mötte Lucifer, den fallne ängeln. Demonen på klipporna. Han som i henne såg sin jämlike och brinnande lust. Kanske blev de förälskade. Kanske är de ännu ett par av evighet? Men det sägs också att Lilith aldrig kunde glömma sin Adam. Hon besöker honom än i frestande drömmar.
Och Adam över hela jorden kämpar vidare än idag med sin lust och sin vånda. Kanske dags att lägga ned vapnen?
Kanske dags att Eva slutar rättfärdiga sig, bära ok och bli skrämd av Liliths viskningar? Kanske dags att börja älska?
Kanske dags att förstå att det onda bara finns i människans egna tolkningar, rädslor och handlingar? Kanske finns det bara en enda räddning och det är kärleken. I alla dess former.

i skrivfande stund,
Lillith med två l i mitten!

Av Lillith C. Castor 30 mar 2003 16:39