Svar till Boris Benulic

Först av allt. All respekt för en välformulerad och tankeväckande artikel. Ingen sådan man med glädje sätter sig ner och försöker peta på. Men nu gör jag det i alla fall.

Sedan ett klargörande: Jag har åsikter om den "kapitalistiska nyimperialismen" eller hur de nu brukar formuleras när det demonstreras från upprörsmakarna på vänsterkanten. Men det hör inte hit. Inte för mig i alla fall.

Nu till saken. Jag har inte läst Amnestys rapport. Jag är inte irakier. Jag vet inte ett skit hur det är att vara irakier. Inte i Irak, inte någon annanstans heller. Inte ett jota. Noll. Men det faktum bekymrar mig inte. Jag bara utgår från att det är ett rent helvete. För många.

Jag vet inte heller ett dyft om hur det känns att få sitt land infekterat av en invasionsarmé. Om hur nationalistiska känslor kan rusa över styr. Nada vet jag om det. Zipp. Noll och nix. Men jag ser vad som händer.

I mina ögon finns det inte ett legitimt skäl i världen att låta Saddam Hussein leva. Han förbrukade den rätten för över tio år sedan. Och det gäller även vissa av hans närmaste. Och Kim Jong-Il och Mugabe och tjugotalet krigsherrar i Östafrika.. och ... Låt en enad värld skicka herr Bond och sätt en kula i pannan på dem. Zapp!

Det hade jag inte haft lika stora invändningar mot.

Men det finns ett ohyggligt antal människor som förtjänar att få leva. Irak består inte av två läger. De förtryckta och förtryckarna. Det finns en kategori till. De förledda.
De som tycker sig leva ett drägligt liv i sitt eget hemland. De som inte drabbats nämnvärt mer av förtrycket än den svarte mannen i Texas eller uteliggaren i San Fransico. Vars nationlism nu stiger honom åt huvudet. Som den säkert gjort för oss andra också. Han som blir dödsdömd för att han tydligen för det är ju det som sker har åsikten att det inte är värt en invasion att bli av med Saddam och försvarar sitt hem. För att han tvingades välja.

"You are either with us or against us," mässar Bush oroväckande ofta.

Så många terrorbödlande grönsakshandlare finns inte.

Det är dem jag protesterar för. Den stora massan som offras för en hetsig krigsnations lustar. De som skulle och hade ställt sig på vår sida om korten spelats rätt.

Olja? Kontroll av mellanöstern? Precis som du slösar jag få tankar på att förutspå en energikrisande nations undanskymda motiv.

Fine. Bara Saddam försvinner. Men inte folket.

Som läget är nu är det ytterst lite irakiskt blod som spills i kampen för deras egen befrielse. Det som spills, spills i fel ände. Det sticker något förfärligt i min näsa.

Det är inte Muhammed som uttalar sig i CNN om att segern närmar sig. Det är en Donald, en George och en Tommy. Muhammed ligger död på gatan.

Kanske har ni rätt som försöker övertala mig om att ett land som Irak inte skulle kunna befria sig självt. Som alla andra folk gjort genom världshistorien. Kanske är Saddam en värre bödel än solkungen Louie. Men vi försöker inte påstå att Busharna och Blairarna och vi andra skall titta på tills det hela är över.

Bush får gärna infiltrera, propagera, smyga, erbjuda vapen, skicka trupper och bomba smart. Så länge det är en irakisk och världslig hälsning på bomberna. Så länge det är det nya Irak som leder anfallen. Så länge kurderna sitter med vid rådslagen. Så länge grönsakshandlarna får en chans att göra uppror mot Saddam utan att behöva förråda sitt eget land.

Så länge demonen i väst inte växer i grymhet i de arabiska sinnena. För då brakar till slut helvetet lös. På riktigt.

Så Boris, jag fortsätter att idka min folkliga rätt och argumentera och demonstrera för min åsikt att två gram tålamod kunde sparat ton av lidande.

Och så hoppas jag se dig på gatan i kamp för de förtryckta nordkoreaner som du vet precis hur de känner där de ligger på sträckbänken.

Vänliga hälsningar och all respekt.

Av Kim Lund 29 mar 2003 10:42