I Madrid mot Aznar och Bush

De sitter på marken tillsammans, somliga står upp, det är mycket upphetsning i luften. Ett hav av människor ska nämligen skölja ned längs Calle de Alcala. På en gata som drar sig åt ett annat håll, Calle de Preciado där butiker står uppradade för konsumenterna, trängs de likgiltiga på jakt efter den rätta produkten.

Hur jag än försöker se på det hela, blir det ändå som ett slag mellan kapitalisterna och de ökända kommunisterna. Ligisterna som skriver: "Fuck USA" på väggar och kallar landets ledare Aznar för nazist. Ger kapitalismen fan och vågar bete sig som humbugar utanför stora byggnader där Spaniens flagga hänger stolt.

Knasigt klädda ungdomar kommer gående för att slå sig samman med gruppen som väntat vid torget. Snart börjar decibeltalet stiga. Ljudet av visselpipor, bongotrummor och en mansröst ur en högtalare följt av ett hav som repeterar vad mannens röst just sagt: No a la guerra, nej till ett krig!

Närmar sig alltmer. Snart är bilen och folket här. Bilen med flaket kommer fram till torget och stannar vid dess kant. Folket sträcker sig längs hela Alcala så långt det är möjligt att se. Jag ställer mig upp, högre upp och ja, massan sträcker sig över hela Alcala-gatan.

Det hålls tal och massan lyssnar, ger rop av glädje och rop av medhållande. CNN har sin bil parkerad en bit bort och i luften svävar en helikopter. Det är en demonstration för fred. De som står ytterst i massan försöker förgäves hålla varandra i hand för att bilda en kedja, fast den slits hela tiden upp. Det hänger vita lakan med orden "No a la guerra" uppe på balkonger och trängs med reklamskyltar och bakom flakbilen svajar den amerikanska flaggan. Fast demonstranterna lever i demonstrationen. Det känns som att resten av världen eller den tid som ska komma inte existerar för dessa. Man talar genom mikrofonen och bland folket spelas det trummor och det dansas. Det ropas och applåderas. Det är en grupp som undrar när det var de egentligen blev knullade av sina folkvalda politiker, hur det kommer sig att man krigar även när majoriteten av befokningen världen över är emot ett krig mot Irak.

Demonstrationen var fredlig, om man bortser ifrån klottret. På Carlos den tredjes staty, Spaniens gamla kung, hade "No a la guerra" skrivits. En ironi kanske. En fontän fylldes med skum och pojkar slängde ner tjejer i fontänen. Folket hade sina peaceskyltar och ansiktena målade med peacemärken. Spaniens flagga hängde fortfarande uppe stolt. Flakbilen åkte så småningom därifrån och man lyfte upp en kista. Det var en röd kista, med blommor på. Man bar kistan och man spelade på bongotrummorna. Man stod upp med kistan och man dansade runt den. Man spelade med bongotrumman. Man sjöng och man dansade. På den röda kistan satt det en vit lapp, en lapp där det stod "democracia". En pojke bland dansarna hoppade och viftade med sitt plakat där det var skrivet: "USA no UA". Genom massan kom nu en tonåring gående. Han höll i en röd flagga, den var ganska stor och fladdrade i luften bakom honom där han gick fram bland massorna ikädd svart t-shirt och militärbyxor. På flaggan Che Guevara. Man dansade omkring med kistan på olika platser.

Somliga gick omkring och sprejade sina budskap på husens väggar. Efter demonstrationens slut skulle det gå att läsa en hel del om vad folket kände för USA, Bush och Aznar. Aznar var minst omtyckt kan man säga.

Samtidigt som det dansades runt kistan började en brevlåda ryka. Folk som upptäckte detta gjorde vad de kunde för att släcka. Man hällde ner vatten genom brevinkastet, röken slutade till slut. Men det var försent antagligen för en brandbil hade fått syn på röken och sirenerna började ljuda samtidigt som bilen åkte genom och runt torget i en onödig omväg för att till slut komma fram till brevlådan. Dess motor lät och brandmännen valde mellan olika redskap och verktyg och försökte lista ut hur man skulle få slut på elden. Brevlådan skulle brytas upp och nu hade en uteliggare med basker klättrat upp för fontänen och viftade med en vit tröja i handen. Den massa som fanns på torget vände sig mot honom i glädje och han stod stolt där uppe, som om hela hans liv varit till för att han den här dagen skulle stå och vifta med en vit tröja.

Brandmännen fortsatte ändå med att bryta upp brevlådan. Jag tänkte kasta min sten mot överheten och tog upp förardörren för att vrida nycklarna och stänga av eländesbilen. Upptäcktes dock och två brandmän ställde sig framför mig och undrade vad jag pysslade med. "No hablo español", sa jag bara och de stod och log mot mig några meter längre upp än mitt huvud. Jag klarade inte av att säga mot dem utan gick därifran. Vid ett snabbmatsställe satt en tjej nerböjd och med en trasa försökte gnugga bort en ung spanjors dröm om en bättre fredligare framtid. På många platser i Spanien har folket uttryckt sina ilska mot förtrycket. Den tystnad som finns i Sverige ser man inte spåret av här. På gator ritar man döda lik och skriver "Stop repression".

Av Ali Rahimi 27 mar 2003 17:10