Positiv effekt av fredsopinionen

Kriget började annorlunda än alla andra krig. Det började med ett bombardemang med e-post. Ja, post! Ledande amerikaner skrev till ledande irakier, uppmanade till revolt eller passivitet, hotade med repressalier.

Samtidigt bombarderades befolkningen i allmänhet med flygblad, många miljoner. Svik Saddam, var budskapet, så ska inget ont hända er. Tvärtom ska vi hjälpa er med mat, medicin och småningom demokrati.

Först efter post och flygblad - ett bombardemang med tankar och synpunkter - följde sprängbomberna. Återigen såg vi en annorlunda bild än någonsin förr.

Omkring 90 procent av bomberna är numera "smarta", alltså styrda mot sina mål med hjälp av satellitnavigering. De "bombmattor" som rullades ut i andra världskriget och så sent som i Vietnam tillhör numera det förflutna. Enligt den nya doktrinen ska civilbefolkning skyddas - inga fler Tokyo eller Dresden. Däremot siktar man på kommunikationer, högkvarter och ledare. Kort sagt: man för krig mot ansvariga, inte mot oskyldiga.

Allt detta kan vi, om vi så vill, se som en framgång för den så kallade fredsopinionen. Ja, jag menar inte Chirac - han har sina egna skäl - utan de miljoner demonstranter i flera dussin länder som skränat så flitigt under de senaste veckorna. Jag gillar inte demonstranterna och anser att de alldeles i onödan gav Saddam sitt stöd.

En sak måste jag dock erkänna: tillsammans sände alla dessa demonstranter en mäktig signal till Bush, Blair och de andra, nämligen: "Ni står under övervakning!" 24 timmars tv har gett oss, de många små, möjligheter att se nästan exakt vad som händer.

För all framtid kommer krig att vara offentlig business, precis som sig bör, och de ledare som inte ser till att ha sitt folk med sig kan hälsa hem.

Jag behöver naturligtvis inte tillägga att detta gäller uteslutande i demokratier. I Saddam-land gäller andra regler - som bekant. Eller kanske snarare gällde. Saddam är imperfektum nu, förfluten tid. Frågan är därför hur det nya Irak kommer att se ut.

I USA där jag befinner mig rapporterar minst ett tiotal tv-kanaler dygnet runt andfått om ett krig som dessbättre bara kan sluta på ett sätt - Saddam försvinner.

Om jag följt tänkandet i Washington rätt finns det nog anledning till en viss optimism - och även här måste jag, motvilligt, erkänna att "fredsopinionen" troligen haft en positiv effekt. Den kunde inte avvärja kriget - det hade heller inte varit bra - men den kan hjälpa till att vinna freden. Med stor sannolikhet får FN, relativt snart, en betydande roll.

Europas länder även Frankrike! får chansen att bidra med pengar och expertis när det nya, demokratiska Irak ska formas. Ett amerikanskt militärstyre är givetvis oundvikligt till en början, men även amerikanerna är övertygade om att ju snabbare man kan internationalisera ansvaret, desto bättre. Kofi Annan är inne på liknande tankegångar.

Det är med andra ord möjligt att västalliansen och FN, båda svårt tilltufsade under förspelet till konflikten, går att lappa ihop när freden kommer någon gång under de närmaste veckorna.

Säker kan man inte vara, men hoppas kan man alltid.

Av Ulf Nilson 25 mar 2003 09:43