Fredsrörelsen är inte aningslös

Men hur det än går i USA:s orättfärdiga krig finns det hopp om att dagarna från och med nu är räknade för den världsordning vi levt med i mer än tio år: Ett amerikanskt herravälde rusar nu mot sin fullbordan och kulmen. Ty även om kriget skulle vara över mycket snabbt, Saddamregimen sopas bort och inte alltför många civila mördas i detta olagliga krig, så har utan tvekan någonting hänt. För första gången har den amerikanska övermakten utmanats av breda folkliga opinioner och till och med av många regeringar.

I det sammanhanget tycker jag faktiskt att det är bra att Europaunionen inte lyckats samsas om en gemensam hållning gentemot krigsmakarna i London och Washington. Hade EU gjort det hade vi troligen fått se en synnerligen urvattnad kompromisslinje som uteslutit den hårda kritiken mot kriget från framför allt Tyskland och Frankrike.

I det land, Tyskland, där arkitekterna inte längre planerar in skyddsrum i husbyggena - för att man vägrar delta i krig - finns en så stark erfarenhet av vad krig vill säga att befolkningen i dag ställer sig i spetsen för freden. Och den opinionen är inte naiv: tyskarna minns att de själva inte hade kraft att få bort nittonhundratalets värste tyrann från makten och säger ändå nej till kriget.

Något liknande kan sägas om det ryska ställningstagandet mot USA:s agerande. Inte heller ryssarna är naiva och nog väger det tungt när en rysk utrikesminister kan anklaga dagens USA för att vilja exportera demokrati med samma medel som Sovjetunionen en gång ville exportera revolutionen: militärt våld.

Okej, visst är det så att samtliga stormakter hycklar: Ryssland driver sitt omoraliska krig i Tjetjenien och fransmännen har gamla handelsband till Irakregimen. Ingen går helt att lita på. Men kanske är det just frånvaron av naivitet
i antikrigsopinionen som mer än något annat borgar för att konturerna av en historiskt sett lite bättre världsordning skymtar långt borta vid horisonten.

Den fredsrörelse som över en natt uppstått i alla världsdelar och som fått miljoner människor att ge sig ut på gatorna är inte präglad av aningslöshet eller tungomålstalande fredsvilja: denna fredsrörelse uttalar inte sitt nej till kriget för att den försvarar den anfallna Irakregimen, alla vet att Saddam Hussein är en skrupelfri mördare. Nej, detta Nej till krig - som det står på märket jag bär på täckjackan - har inga andra hjältar än civilbefolkningen, vare sig den återfinns i Bagdads slumkvarter eller i norra Iraks kurdiska städer.

Jag har inte sett några tecken på att den globala fredsrörelsen idealiserar någon regim, något folk eller ens det FN som tyvärr är genompyrt av stormaktsintressen. Fredsrörelsen utgör ett nytt hjulspår i den historiska leran. Där saknas helt enkelt fanatism, och det är det som ger hopp om framtiden.

Terrordådet den 11 september förändrade inte världen: Det förstärkte bara den fruktansvärda logik som styr den. Och nu tycks det som om den logiken går mot sin fullbordan och hos breda folklager samtidigt uppenbarar det vanvettiga i den.
Så mitt i krigshetsen finns dess exakta motsats: De stilla, reflekterande ansikten jag sett i så många fredsdemonstrationer den sista månaden.

Av Göran Greider 20 mar 2003 09:43